Efter operationen

Under en anställningsintervju jag var på nyligen så frågade intervjuaren hur jag, som tycker om struktur och planering, hanterar när kontrollen försvinner från mig. Vad det gör mig. Saken är den att jag under senare år har lärt mig att kontroll är en illusion som kan skapas av struktur och planering, men att det är sällan som du faktiskt har kontroll över livet.

Kanske är operationen det som har lärt mig det mest av allt.

Hypofysen är en liten körtel som ligger mitt i hjärnan, ungefär. Sin ringa storlek till trots är den oerhört viktig och styr mycket av vår hormonproduktion, både genom att producera egna hormoner och skicka signaler till andra delar av kroppen att producera hormoner. Det finns alltid en risk att hypofysen får skador efter en operation. I mitt fall har jag fortfarande hypofysfunktion, men till exempel den bakre delen är lite tilltryckt och skadad.

Det innebär att jag inte producerar vassopressin, ett hormon som hjälper njurarna reglera, filtrera och återsuga vätska, som jag ska. Det är besvärligt och besvärande, men där har jag fått in medicineringen som jag ska. Värre är att delen som producerar ACTH, som skickar signaler till binjurarna om att producera kortisol, också verkar skadad.

Jag fick i augusti göra ett SYNACTHEN-test. Det går som till så att de först mäter salter och kortisol efter en halvtimmes vila och utan att jag tagit min medicin, sedan sprutar in syntetiskt ACTH och därefter tar prover på kortisol efter vissa intervaller. Om kortisolet stiger till ett visst värde så föreligger inte binjurebarksinsufficiens, så som det så fint kallas, men mitt värde klättrade inte alls. I vissa fall kan det bero på medicinering med kortison, vilket jag har medicinerat med sedan operation, och att binjurarna ”somnar”, men min läkare tror inte på det eftersom jag har så pass låga värden och just för att det området i hypofysen ser ut att vara förändrat.

Men det förklarar en hel del av hur jag har mått under våren, som varför hela världen har snurrat efter en heldagsträff med handikappvetenskapen och att jag har varit helt slutkörd. Medicineringen ersätter bara kroppens naturliga produktion, så vid olika former av stress krävs en justering. Så jag försöker lära mig min kropps signaler. Vad är normal trötthet och vad är trötthet på grund av att jag ligger för lågt i kortisol?

Något annat som efter operationen har legat för lågt är min produktion av östradiol. Närmare bestämt har den under våren varit omätbar. Sedan tog vi om det och då fick vi fram ett lågt, men mätbart, värde, men min läkare remitterade mig till gynekolog ändå. När hon tog prover var det omätbart igen, men hon tror att den här produktionen kommer att kicka igen så småningom. Den behöver bara lite hjälp på traven. Under tiden får jag mystifiera personalen på Apoteket med min medicin mot ”klimakteriebesvär.” (Fast, jag har upplevt en del av de där symtomen. Värmevallningar är inte kul.)

Vid undersökningen lade hon märke till något som fick henne att ta ytterligare prover på något som kallas för AMH, som har med fertilitet att göra. Och det är lågt. Så lågt att om jag skulle behöva hjälp med att få barn i framtiden skulle jag förmodligen nekas IVF.

Ni känner mig. Jag är inte särskilt barnkär. Under större delen av mitt liv har jag känt att jag absolut inte vill skaffa barn. Men, jag är ung. Tjugofem år. Det finns ganska mycket tid och liv kvar som kan göra att jag ändrar mig. Jag vill åtminstone ha valet även om beslutet känns avlägset och osannolikt.

Så idag ska jag upp till universitetssjukhuset och diskutera fertilitetsbevarande åtgärder. Ni får gärna hålla tummarna lite för att det går bra.

Som sagt, kontroll är en illusion. Ibland känns det som om universum spelar kula med mig.