Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami

Författare: Haruki Murakami
Originaltitel: 象の消滅 (Zou no shoumetsu)
Översättning: Yukiko Duke och Eiko Duke
Förlag: Norstedt (2013)
Antal sidor: 383 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Under ganska många års tid har jag räknat Haruki Murakami som en av mina favoritförfattare. Ändå har jag lustigt nog inte läst några noveller av honom förrän nu. Tyvärr bjuder inte de sjutton berättelserna i Elefanten som gick upp i rök på en återuppväckelse i min förälskelse till den här mannens sätt att skriva, utan blir snarare ett vemodigt farväl och en känsla av att vi behöver en gedigen paus från varandra.

Murakami har ofta vissa gemensamma drag från bok till bok. Den apatiska huvudpersonen, gärna en man som har förlorat jobbet. En katt. En hustru som försvinner eller en flickvän som mannen bara har en köttslig relation till. Den klassiska musiken. Vardagen som förbytts till något surrealistiskt. Förr tyckte jag om att leta efter dessa likheter, men i Eleganten som gick upp i rök kommer berättelserna för tätt på och likheterna känns snarare som upprepningar och bristande fantasi.

Ta till exempel huvudpersonerna i den första novellen Fågeln som vrider upp världen och den andra novellen Den andra bageriräden. Båda är män vars äktenskap inte är helt lyckliga, som jobbar/har jobbat på advokatbyrå och som är allmänt förvillande lika i ton och uttryckssätt. Det känns som om jag fortfarande håller på med den första novellen när jag går in i den andra.

Ändå gillar jag Den andra bageriräden bättre. Den första novellen är uppenbart det som en dag ska bli romanen med samma namn, men romanen är betydligt bättre och huvudpersonen mer sympatisk. (Minns jag det som. Jag vågar inte läsa om nu.) I Den andra bageriräden drabbas ett nygift par av en akut hunger som får dem att ge sig ut i natten för att råna en McDonalds-restaurant. Den är underbart skruvad och humoristisk.

Men det är inte förrän i den femte novellen som Elefanten som gick upp i rök gör riktigt intryck på mig. Sömnen handlar om en kvinna som helt plötsligt slutar sova och detta väcker henne ur den tristess livet har hamnat i som hemmafru. Det absurda möter ett psykologiskt uppvaknande och förändring i huvudpersonen som gör det till en liten pärla. Tyvärr är slutet riktigt frustrerande. Får en verkligen göra så?

Att bränna lador är nästa som gör intryck på mig. En kvinnlig bekant introducerar huvudpersonen till sin pojkvän, som visar ha det som hobby att bränna ned lador. Jag gillar hur huvudpersonen tycker att det är riktigt skumt, men sakta sugs in i det och blir i närmast besatt av att försöka följa den andre mannens hobby.

Ytterligare en novell som jag verkligen tyckte om var Tystnaden. En man frågar sin arbetskamrat om han någonsin slagit till någon i ilska och får som svar en märklig historia om antipati mellan två skolpojkar. Hämnd, plågoandar och översittare. Det är en väldigt intressant novell om utanförskap och mobbing, och vad det kan göra med en människa. Men även att det går att resa sig från detta.

Min absoluta favorit är dock Den dansande dvärgen. I en avlägsen framtid arbetar huvudpersonen med att producera elefanter. Levande elefanter, bör förtydligas. När han inte direkt får flickan i sina drömmar hör han talas om en dvärg som verkligen kunde dansa och som kan hjälpa honom vinna hennes hjärta. Novellen känns som en frisk fläkt och verkligen annorlunda gentemot vad han skrivit i övrigt. Lite mer fantasybetonad med inslag av ett Storebror ser dig-samhälle. Det var den enda som jag riktigt sögs in i och sträckläste.

En annan novell i Elefanten som gick upp i rök som gjorde intryck på mig, av helt andra orsaker än de ovan nämnda, var Det gröna odjuret. I berättelsen får en kvinna se hur ett odjur tränger sig in i hennes hem och med ett enda syfte: att fria till henne. Tekniskt sett upplever jag att hon har helt rätt, men hennes sätt att handla gör mig ändå illa till mods. Den sadistiska glädjen i att göra illa odjuret får mig att må illa och nästan skumläsa för att ta mig förbi novellen. Det gav verkligen starka obehagskänslor.

Men det är den enda novellen i Elefanten som gick upp i rök som jag aktivt avskyr. Resten är bra och underhållande, med några få pärlor som glimrar till. Ändå slår jag igen boken med tanken, ”Sorry, Haruki Murakami, but we’re on a break.”

Andra som har bloggat om Elefanten som gick upp i rök

BokDjungeln; Den läsande kaninen; Skrivande