Ett år sedan

Idag är det ett år sedan jag lades in på sjukhus för att opereras. Tanken var att jag skulle opereras dagen därpå, som var en onsdag, för att sedan få åka hem på fredagen. Istället blev det en tio dagar lång sjukhusvistelse som tärde mycket på psyket.

Inte för att det krävdes mycket. Jag var redan körd i botten den hösten/vintern. Det är nog svårt för någon som inte levde i mitt huvud under den perioden att förstå fullt hur rädd jag var. Att knappt kunna äta för att du konstant mår illa och se sig själv rasa i vikt utan att det verkar som en enda läkare tar dig på allvar är en upplevelse jag inte önskar min värsta fiende.

Vad som hände efter operationen är lite av en paradox. Jag kom hem både lite friskare och lite sjukare än vad jag var innan. Efter operationen kunde jag börja äta igen, men jag slutade också producera vissa hormoner.

Det här året har under stora delar varit ett töcken när jag har mått för dåligt för att göra saker som skapar minnen. Det innebär att december förra året på många sätt är tydligare i minnet än många händelser som ligger närmre i tiden. Så den närmaste tiden kommer nog de minnena ligga och pyra under ytan.

Samtidigt så känns det som om livet är på väg åt rätt håll nu. Jag tog till sist min examen, jag fick ett jobb, jag har fått en lägenhet. Vuxenlivet kan ta sin början.

Nästa år kommer säkert bli ännu bättre. Jag kommer fortsätta bli starkare och starkare. Livet kommer att fortsätta åt rätt håll. Det känns ändå rätt bra.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i okategoriserad och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Ett år sedan

  1. Lena skriver:

    Skönt att höra att allt känns som det går åt det bättre hållet. Kram på dig!

  2. Monika skriver:

    Jag hoppas verkligen att allt fortsätter att bli bättre och bättre, tycker du är bra på gång nu 🙂

  3. Annette skriver:

    Så fruktansvärt jobbigt det måste ha varit. Inte bara oron, utan också att behöva kämpa för att få läkarna att förstå att något är fel. Som en läkare sade till mig en gång: man måste vara frisk för att vara sjuk. Jag har tänkt så många gånger att han hade verkligen rätt. Man måste alldeles för många gånger ha energi, som är just vad man saknar, när man är sjuk. Hoppas att allt är stabilt nu, och att du kan hitta ett sätt att förhålla dig till det som hänt och hur framtiden kommer att vara.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag kan bli lite arg på läkarna på Vårdcentralen, som drog ut på det så himla länge. En av mammas vänner som är sjuksköterska undrade varför de höll på att larva sig med gluten- och laktosintolerans istället för att undersöka mig ordentligt. Bara det utredningen tog väl två månader eller något, sedan gick min läkare på semester och jag blev hängande. Nej, jag blir arg bara jag tänker på det.

      Det kommer nog ta sin lilla tid, och helt stabilt blir det nog inte. Men jag får försöka hitta strategier för att hantera dippar 🙂

  4. Anna skriver:

    Skönt att läsa att det sakta går framåt. Önskar dig en fin december 🙂

  5. Vilket fruktansvärt år, håller tummarna för att det fortsätter åt rätt håll.

  6. Elin Säfström skriver:

    Jag hoppas på ett överraskande bra 2017 för din del. Hang in there!

  7. Hoppas verkligen du får ett toppenår nästa år! 🙂

  8. MissMagic skriver:

    Stackars dig. Så hemskt att behöva gå igenom det och inte bli tagen på allvar av läkarna.
    Jag är glad att det känns som att saker går åt rätt håll nu. Jag önskar dig ett riktigt bra 2017 <3

  9. Jag vet hur svårt det är att inte bli tagen på allvar av vården. Jag är själv mitt upp i en sådan cirkus där min sk läkare inte tar mig på allvar och anser att min diagnos, vilket är fibromyalgi är en flummig diagnos… Så skönt att du fick rätt hjälp till slut och att du känner att du börjar må bättre. Och att det börjar hända roliga och positiva saker för dig. Var rädd om dig nu!

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag avskyr när läkare inte håller sig uppdaterade på forskning, eftersom det nu finns så mycket forskning kring fibromyalgi. Min diagnos är det allmänt dåligt kunskapsläge om i sjukvården utanför endokrin att jag är lite rädd för att behöva annan vård.

      Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.