Eva Luna: Välskriven och magisk, men…

Betyg: ☆☆☆
Författare: Isabel Allende
Originaltitel: Eva Luna
Översättare: Lena Anér Melin
Förlag: Månpocket (1989)
Antal sidor: 336 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Eva Luna är dotter till ett hittebarn från djungeln och en indianhövding. Genom en serie av olyckliga händelser står hon ensam i världen vid sex års ålder, men hennes järnhälsa och upprorsanda hjälper henne att överleva. Redan från barnsben har hon en säregen förmåga att berätta sagor, vilket är henne till stor nytta i livet.

Kommentarer

Eva Luna är den första bok av Allende som jag har läst på ett par år och det gladde mig att jag hade valt ut denna till två utmaningar så att den till sist blev läst. Den har nog stått i hyllan sedan 2008.

Inledningsvis blir det ett väldigt kärt återseende. Jag älskar sättet som Allende skriver på och hur naturligt hon fogar in absurda saker i handlingen, såsom att bota någon som blivit dödligt ormbiten med älskog. Bland de som skriver inom magisk realism är Isabel Allende definitivt en av mina absoluta favoriter.

Det som är till hennes nackdel är att hon alltid har väldigt lång startsträcka i sina böcker. Det känns ganska trist när du har kommit över hundra sidor in i boken och det känns som om den knappt har kommit igång. Jag hade önskat att den skulle ha kommit snabbare till skott.

Kvalitén är lite ojämn inledningsvis. De bitar som är skrivna om Rolf känns mer välskrivna och intressanta, vilket gör att jag inledningsvis är mycket förtjust i honom. Däremot känns bitarna om Eva lite slarvigt och hastigt sammanskrivna. Detta gjorde att jag inledningsvis hade varmare känslor inför Rolf, än för Eva. Men detta förstördes senare när machokulturen kom in och nästan allting började handla om kvinnorna han låg med.

Det är dock bifigurerna som gör att jag läser vidare ivrigt. La Señora och Mimí fängslar mig båda och jag kan inte lägga ifrån mig boken förrän jag har fått veta hur det har gått med Mimí. Likaså är Riad Halabí en väldigt intressant karaktär. Tiden som Eva bor hos honom känns som ett av de bästa partierna i boken.

När jag har läst baksidan om boken har jag fått lite intrycket att det skulle vara lite av en Scheherazadeberättelse. Att sagoberättande skulle vara centralt. Jag tycker inte att det är det och blir lite besviken. Vi får höra konstant att Eva är en fantastisk sagoberättare, men det visas aldrig riktigt. Och inte heller hjälper hennes sagor revolutionen; vad sjutton fick de det ifrån?

Känslan av efter att ha läst ut boken var lite ”jaha, var det bara det?”. Liksom alla andra av Isabel Allendes böcker är Eva Luna välskriven och magisk, men den är lite för ojämn och känns poänglös. Det är lite för många trådar som spretar och när säcken väl knyts ihop, är det inte tillfredsställande.