Familjen jag hade av Bill Clegg

Författare: Bill Clegg
Originaltitel: Did You Ever Have a Family
Översättning: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum (2016)
Antal sidor: 268 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Natten före dotterns bröllop står June Reed och ser sitt hus gå upp i lågor. Inuti sover dottern, hennes fästman, Junes exman och hennes nuvarande pojkvän. I ett enda slag förlorar hon allting. Ensam sätter hon sig i sin bil och kör västerut. Bakom sig lämnar hon allt: det lilla samhället i Connecticut, människorna där. Kring henne finns alla som berörs av tragedin. Alla från pojkvännens mamma som blir ensam kvar i samhället och får hantera trångsynt, elakt skvaller, till det par som äger motellet där June tar in, kommer till tals för att ge sin bit till lösningen om vad som har hänt.

Till vardags är Bill Clegg litterär agent och Familjen jag hade är hans skönlitterära debut. Den har rönt stor uppmärksamhet i USA och nominerats till flera priser. Bland annat Man Booker Prize och National Book Award. Det är också en av de böcker som jag har tittat ut i vårkatalogerna och varit mest intresserad av att läsa.

Familjen jag hade gör mig inte direkt besviken. Det är ett myller av röster som kommer till tals och ibland blir det lite rörigt, svårt att komma ihåg vem som är vem, men det löser sig lätt. Alla röster behövs för att ge sin bit till pusslet. Därför att detta är ännu ett pussel att grunna över, att vända och vrida på, och jag befinner mig hela tiden någonstans i tankarna hos June och de andra.

Junes eget perspektiv är det som jag har svårast för i Familjen jag hade. Kanske för att det är svårt att närma sig en person som har förlorat så mycket, att förstå hur du kan förbli stående efter det. Det är främst hennes pojkväns mamma, Lydia, som griper tag i henne med sin berättelse om svaghet och fördomar. Hennes son är dömd på förhand redan som den enda mörkhyade i området. Det är självklart i allas ögon att han gjorde det med flit. Men vad är det egentligen som hände den där natten?

Familjen jag hade är snårig med alla sina lager och det komplexa i dem. Skuld och trasiga relationer mellan barn och föräldrar grumlar bilden, men fångar läsaren. Det finns ett ständigt driv att ta reda på vad det är som har hänt och vilka de omkomna var. Hur deras relationer såg ut till de som är kvar. Vad deras bortgång har gjort med de som blivit kvarlämnade. Sorgen skär genom ben och märg.

Ändå kan jag inte hjälpa att jag känner att Familjen jag hade är lite väl tillrättalagd, att det märks att den är skriven av en litterär agent som vet vad förlagen vill ha och vad som går hem hos recensenterna. Tragedin i berättelsen är noga avvägd, karaktärerna känns igen och även strukturellt är det på intet sätt en unik bok. Ändå är Familjen jag hade en bok som griper tag i mig och får mig att fundera kring den långt efter att jag har läst ut den.

Familjen jag hade lämnar knappast läsaren oberörd och är en av de där böckerna som dröjer sig kvar, som får en att fundera långt efter att boken har slagits igen.