Betyg: ☆☆☆
Författare: Anders Paulrud
Förlag: Månpocket (2008)
Antal sidor: 130 sidor
Slut hos förlaget. Bästa chans att hitta den är nog bibliotek och second hand.
Handling
När döden fingrar på honom, tar han till pennan för att värja sig. I de svarta anteckningsböckerna skriver han om de fem tumörerna, om sitt liv, om att dö. På små lappar skriver han meddelanden till kvinnan som han älskar. Han sörjer sig själv och sitt liv och bereder sig modigt på att dö.
Kommentarer
När jag hittade Fjärilen i min hjärna på Myrorna, drogs jag främst till omslaget och titeln. Men det var första sidan som sålde mig. Meningen som inleder hela boken är; ” Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –”, och boken faller ned i korgen. Jag kände inte till något om boken. Visste inte vem Anders Paulrud var. Visste inte att han själv var döende när han skrev denna delvis fiktiva, delvis sanna, berättelse om att dö.
Fjärilen i min hjärna är skriven på ett vackert och märkligt språk, som i viss mån maskerar den i närmast pragmatiska inställningen till döden. Berättarjaget tar sakta farväl till livet, gör den där sista resan till Paris, tar upp kontakten med exfrun Solveig. Jag vet inte om jag tycker det är gulligt eller elakt att han lämnar de där lapparna efter sig. Det skulle göra väldigt ont att få en sådan lapp, känner jag, men å andra sidan kanske man blir glad också.
De fragmentariska inslagen, som så briljant första gången de används för att vissa hur sjukdomen påverkar tankeförmågan, blir efter hand lätt störande. Ändå tycker jag att det är en vackert skriven bok om att vara döende. Gripande och stark är detta en bok jag är glad över att ha gett en chans.
Pingback: Lästa i februari 2013 - C.R.M. Nilsson