Flisans osynliga häst av Pia Hagmar

Författare: Pia Hagmar
Uppläsare: Pia Hagmar
Serie: Flisan, #1
Förlag: B. Wahlströms (2005)
Antal minuter: 120 minuter
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Ljudbok | Adlibris, Bokus, CDON

Flisan är nio år och får spendera rasterna ensam sedan bästa kompisen Ninna har svikit. Hon har bara tid med sin nya kompis och de pratar mest smink och killar. Flisans mamma och pappa bråkar mest. Killarna i sexan retas. Men Flisan har Manolito, hästen som bara hon kan se. Han är kolsvart med en stjärn i pannan och stora, snälla ögon. Tillsammans med honom är Flisan allt annat än ensam. Det är hon och Manolito mot resten av världen.

Som barn var jag en riktig hästtjej och älskade allt som hade med hästar att göra, vilket definitivt inkluderade hästböcker. När jag var på jakt efter lite ljudböcker så hittade jag Flisans osynliga häst av Pia Hagmar, en författare jag mindes gott om, och nostalgins vingar gjorde att den fick följa med mig hem.

Flisans osynliga häst är en klassisk barnbok. Bästa kompisen har svikit och lämnat Flisan bakom sig utan att hon riktigt förstår hur det har gått till, varför det inte längre är dem två mot världen. Det är en situation som de allra flesta kan relatera till. Flisans känslor av förvirring och avundsjuka berör. Att se henne växa under bokens lopp med hjälp av sin låtsashäst är också en fröjd.

Sedan är det också det här med föräldrarna i Flisans osynliga häst. Varför är det alltid så att föräldrar måste bråka i barnböcker? Varför är det så att en förälder måste vara snäll, medan den andra är hemsk och bara bryr sig om sitt jobb och pengar? Även om jag skulle önska mig lite lyckligare familjerelationer i böcker, så måste jag erkänna att jag rycks med i Flisans känslor och blir riktigt arg på mamman emellanåt. Hur kan en bete sig så mot sin nioåriga dotter?

Kort sagt så är Flisans osynliga häst en riktigt medryckande bok som bjuder på stark identifikation. Som vuxen är det också härligt att dras med tillbaka till den där tiden då gränsen mellan fantasi och verkligheten nästan inte existerade, när dagdrömmar och föreställningslekar var minst lika verkliga som det som faktiskt hände. De enda invändningar jag egentligen har är att händelseförloppet är så oerhört förutsägbart, men det handlar nog om läsvana. För den inte särskilt vana läsaren kan historien kanske bjuda på överraskningar.

Hagmar läser själv in Flisans osynliga häst. Jag kan se vissa fördelar med författaruppläsningar, då de har en särskilt känsla för texten och karaktärernas sinnesstämningar. Tyvärr upplever jag att det här blir lite monotont och det är inledningsvis otydligt när det börjar ett nytt kapitel.

Flisans osynliga häst är en medryckande och engagerande om en ensam flicka vars fantasi hjälper henne att överbygga en inte särskilt lätt vardag.