Författare: Stephen King Originaltitel: Gerald’s Game Översättning: Lennart Olofsson Förlag: Legenda (1994) Antal sidor: 329 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska) Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Jessie och Gerald Burlingame har flytt storstadens kaos till förmån för deras ensligt belägna sommarstuga. Där planerar de att leka en allt annat än oskyldig lek. Men när handfängsel nummer två låser fast henne vid sängen inser Jessie att hon inte vill vara med längre. En ödesdiger spark sätter Gerald permanent ur kommission och Jessie börjar få en ny fasansfull definition av ordet ensam.
Geralds lek är boken som fick mig att göra slut med Stephen King under en längre tid. Under en period läste jag väldigt mycket Stephen King med god behållning, men så kom jag till den här och kunde helt enkelt inte forcera den. Jag trodde att jag hade fått för mycket av det goda. Att det var läge för en paus. Med facit i hand kan jag säga att det nog inte var helt nödvändigt.
Att jag inte klarade av att läsa Geralds lek hade inget att göra med att jag skulle ha tröttnat på Stephen King, utan snarare att den helt enkelt inte är särskilt bra. Åh, det är inget fel på idén. Idén är riktigt ruskig. Tänk dig att vara fastkedjad vid en säng, långt ute i ingenstans, och veta att om du inte kommer på en briljant idé som kommer du att dö en plågsam död. Bara tanken ger mig rysningar.
Men någon borde ha hållit King i strama tyglar när han skrev Geralds lek. Även om den är kort med hans mått mätt, så hade den nog tjänat på att vara lite kortare ändå och skriven med devisen less is more i åtanke. Som det är nu försöker King prångla på läsaren så mycket detaljer att allt blir en enda soppa. Det är Jessies förflutna, mystiska röster som hon hör, en utsvulten herrelös hund och en mystisk, illvillig främling som står i hörnet av rummet och lurar på henne. Ingen av trådarna går riktigt ihop, utan trasslar in sig i varandra och stör.
Istället för att försöka skrämmas på ett psykologiskt plan verkar dessutom King ha bestämt sig för att rena äckelfaktor är tillräckligt för att läsaren ska få kalla kårar av Geralds lek. Visst, jag mår lite illa, men särskilt rädd blir jag inte.
Styrkan i Geralds lek, och det som får mig att fortsätta att läsa, ligger i skildringen av Jessies förflutna. Även om det blir lite väl uppenbart att han försöker styra bort läsaren när hon säger saker som att hon inte tänker tänka på det. Skildringen av det hon utsattes för i sin barndom må vara onödigt grafisk, men dess psykologiska efterverkningar är skickligt skildrade. Att det dessutom förändrar relationen till Gerald ju mer som uppdagas om hennes förflutna är spännande läsning. En relation som till ytan verkar bra verkar sig ha dysfunktionella undertoner.
Geralds lek är en lysande idé, men någon borde ha tyglat King och fått honom att inte fylla den med varje spår som slog honom.
Helt ärligt så minns jag inte speciellt mycket av denna, men det kanske är lika bra 😉 Det jag har tagit med mig är just den där skräckfyllda upplevelsen att vara fastbunden och ensam. Det var ju dessutom väldigt längesedan jag läste den och jag bara gissar, men jag tror mina krav har blivit högre 🙂
Jag har känt hur mina krav har blivit högre sedan jag började bokblogga, så jag hade kanske tyckt annorlunda om den här om jag hade läst den för kanske 13 år sedan. Som det är nu tycker jag att den var lite välan spretig.
Pingback: Månadsrapport: Maj 2016 - C.R.M. Nilsson