Glass

Regissör: M. Night Shyamalan
Manus: M. Night Shyamalan
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Bruce Willis, James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson
Produktionsår: 2019
Längd: 124 minuter       

Kevin Wendell Crumbs övernaturliga personlighet The Beast är på fri fot. David Dunn, som tagit upp brottsbekämpning efter att ha kommit till rätta med sina krafter, tar snart upp jakten, en jakt som blir alltmer intensiv. Men en kraftmätning mellan dem leder till att båda två tillfångatas och tas till ett psykiatriskt sjukhus, där Dunns nemesis Elijah Price vårdas sedan några år tillbaka. Målgruppen för behandling är personer som tror sig vara superhjältar. Samtidigt som deras läkare försöker övertyga dem om att de egentligen är vanliga, men psykiskt sjuka, människor, sitter Price inne på hemligheter om båda sina medpatienter…

Med tanke på att jag har velat se Glass sedan jag först såg trailern för den i slutet av förra året, hade jag förvånansvärt låga förväntningar på den. Kanske för att jag hade blivit spoilad för vad som skulle hända. Men mina förväntningar kom på skam: det här är riktigt bra, kanske nästan lika bra som Split.

Glass är, liksom de flesta av M. Night Shyamalans filmer, en ganska långsam sak. Trots sin stillsamhet är det aldrig tråkigt. Det finns en underton av mysterium som håller intresset uppe och utgången överraskande. Även om handlingen inte börjar ta upp farten förrän Anya Taylor-Joy återvänder i sin roll som Casey, flickan som blev tillfångatagen av Crumbs olika personligheter, har jag kul längs med vägen. Men när hon gör entré och vi ser relationen mellan henne och Kevins personligheter, då höjs kvaliteten verkligen.

I Glass är det främst James McAvoy som imponerar i sin roll som Kevin Wendell Crumb och hans tjugofyra olika personligheter. I denna film får vi se fler av dem och hur McAvoy sömlöst skiftar mellan dem, skapar karaktärer som verkligen skiljer sig från varandra, är briljant. Att se honom interagera med Bruce Willis och Samuel L. Jacksons karaktärer är en fröjd, och kemin som uppstår mellan dem alla är fin.

Glass knyter verkligen samman de föregående filmerna och bjuder på en upplösning som känns i kroppen.