Författare: Jens Daniel Burman
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor: –
Recensionsexemplar: Nej.
När hustrun har dött i en bilolycka, ångrar han allt. Men när han hör talas om en metod för att göra henne levande igen, bestämmer han sig för att pröva. Han klipper banden med alla bekanta och påstår att han är bortrest. Isolerad i det stora huset förbereder han sig för mottagandet av sin döda fru. Fem kartonger med sprutor har han. Blotta tanken på att sticka nålar i någons kropp gör honom yr. Men allt han kan tänka på är att få tillbaka henne.
Göra levande hamnade i min ägo genom ett utskick från Swedish Zombie. Den har blivit liggande på min läsplatta oläst i några år innan jag nu tog tag i att läsa den. Egentligen är det hela en klassisk skräckberättelse med moralen om att vad som är dött borde förbli dött. Vi har sett temat tolkas av Stephen King, det har förekommit i tv-serier som Supernatural, men vad resultatet alltid blir är att det är bättre att låta sina älskade vila i frid, oavsett hur stor saknad man känner.
Det som jag tycker gör Göra levande och Jens Daniel Burmans tolkning lite annorlunda är att återuppväckelsen inte bara är ett uttryck för kärlek och saknad. Den manliga huvudpersonen har inte behandlat sin hustru särskilt väl. Att väcka henne till liv är visserligen hans chans att börja om och göra rätt, men det är också ett uttryck för hans kontrollbehov. Han kan inte ens låta henne vara död ifred.
Som alltid, går det inte riktigt som tänkt i Göra levande. Instruktioner följs inte, hustrun verkar inte glad över att bli återuppväckt. Burman målar skickligt upp porträttet av en självisk, kontrollerande man som aldrig riktigt förstått sig på sin hustru. Inte när hon var i livet och särskilt inte nu när hon är död. Stämningen som målas upp blir snabbt ödesmättad och obehaglig. Tankarna far lite till Frankenstein och hans skapelse, och hur man kan komma att ångra något sådant.
Jag tyckte riktigt bra om Göra levande. En inte helt originell skräckberättelse, men med sina levande porträtt av huvudpersonerna skapar den ett tryckande kammardrama.
Definitivt mycket bättre än Svarta ögon, men jag har så väldigt svårt att förstå det här med att man vill väcka någon till liv igen. Tycker ändå det är modigt att ta sig an ett tema som så många andra har gjort tidigare och dessutom göra det bra.
Jag kan förstå desperationen, på sätt och vis, men inte att göra det. Det slutar ju aldrig väl. Plus att det på sätt och vis är väldigt själviskt. Personen kan ju aldrig samtycka till att bli återuppväckt, och kanske befinner sig på en bättre plats egentligen.
Den där lät ju spännande! Tack för tips om något jag annars inte skulle hittat.
Vad kul 🙂
Pingback: Svarta ögon av Jens Daniel Burman - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson