Betyg: ☆
Författare: Gautama Chopra
Originaltitel: Child of the Dawn
Översättare: Lisbet Holst
Förlag: Richters (1996)
Antal sidor: 128 sidor
Finns bara att tillgå begagnat.
Handling
Hakim är ett gatubarn som känner att han har kommit vilse i livet. Efter en konfrontation med den hatade Föreståndaren för barnhemmet han rymt från, råkar han tjuvlyssna på en konversation denna har med sin son. Det får honom att ge sig iväg på en resa för att hitta den visa mannen och vinna rikedom och lycka.
Kommentarer
Det finns vissa författare som kan ta en fattig, föräldralös pojke, sätta honom på en resa där han möter en massa intressanta människor och att han bara genom att prata med dessa människor genomgår en kollosal inre förvandling för att bli en människa. Dessvärre är Gautama Chopra inte en av dem.
Jag tänker använda en matlagningsmetafor. Det är lite som om Chopra stod framför den kastrull som skulle leda fram till den färdiga produkten Gryningsbarn och höll ett kar med klyschor i handen. Inledningsvis är han försiktig och häller i lite. Sedan tänker han: bara en gnutta till. Och igen: bara en gnutta till. Bara en gnutta till och hoppsan, nu har han visst tappat hela karet i kastrullen!
Därtill så utvecklas ju faktiskt inte Hakim något. Han är platt beskriven från början till slut, vilket gör att hela premissen för boken fallerar. Underrubriken är ju ”en magisk resa till inre insikt” och om karaktären förblir en pappfigur, då kan det knappast bli en magisk resa till inre insikt. Alla karaktärer är tvådimensionella och beskrivs mest utifrån deras yttre egenskaper.
Jag är så ointresserad av Hakim att jag nästan glömmer bort vad som har hänt i samma stund som jag har läst det. Hela historien framstår som relativt banal och ganska pretentiös i det att den försöker säga något om hur människor bör leva på ett oerhört klyschigt vis. Eftersom jag har hört historierna som ska vara ”djupa” tusen gånger, tycker jag att boken saknar djup. Den saknar definitivt kreativitet (se nästa stycke).
Kanske hjälper det om en har läst Deepak Chopras bok om livets sju andliga lagar, då det är dessa som sonen har baserat boken på. Jag har inte läst den boken och det är kanske möjligt att det krävs för att den här boken ska bli riktigt bra. Men jag betvivlar det. Dessutom undrar jag lite varför han kände sig tvungen att skriva något baserat på sin pappas texter istället för något eget…
Gryningsbarn utlovar en magisk resa till inre insikt, men kan knappast leva upp det då den befolkas av pappfigurer och klyschor.
Pingback: Månadsrapport: Maj 2013 - C.R.M. Nilsson
Pingback: Hyllvärmare 2013 - C.R.M. Nilsson
Det känns alltid lite snopet när man har lagt ner tid på en bok som inte är något vidare. Man får trösta sig med att det nog kan vara lärorikt att läsa ”dåliga” böcker också, speciellt om man skriver själv 🙂
Jo, så är det ju. Jag har ju definitivt lärt mig hur jag inte ska skriva mina karaktärer när jag läste den här boken. Den tilltalade mig inte alls.
Skönt, då behöver jag inte läsa den! Härligt med en så tydlig recension!
Det är definitivt en bok jag inte rekommenderar.