Herravälde av Elin Olofsson

Författare: Elin Olofsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Antal sidor: 396 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det är försommaren 1921. Alice man har nyligen drabbats av ett slaganfall, vilket innebär att hon står med en halvfärdig fabrik i sina händer och arbetare som behöver få ut sin lön. Men det visar sig att allt är ett luftslott. Efter ett möte med Anders Zorn har Thomasine bestämt sig för att bli konstnär och dyker upp för att måla Alice porträtt. Kan hennes tvivelaktiga bakgrund bli lösningen på Alice problem? Pigan Brita säljer sin arbetsgivares hemligheter till tidningsmannen Gustaf, i hopp om att livet ska bli bättre.

I sina senaste böcker har Elin Olofsson vänt blicken mot svensk historia. Gärna sådan som vi inte talar så mycket om. I Herravälde får vi möta tre kvinnor i en omvälvande tidpunkt i svensk historia: många kvinnor har beviljats rösträtt. Men trots detta är det fortfarande männen som sitter på den verkliga makten och som kontrollerar spelplanen.

Olofsson målar i Herravälde upp tre övertygande, fantastiska karaktärsporträtt av några mycket olika kvinnor. Alice är född i privilegium, men den framtida rollen som herrgårdshustru har alltid skavt. Thomasine är dubbelt utanför: som kvinna och som mörkhyad, men har äntligen vågat slå sig fri från sin fars tyranniska välde för att försöka förverkliga sina drömmar. Brita är enkel, men van vid att navigera en värld fylld av faror från männens sida och använda sin list för att manövrera sig fram. De har sina brister och fel, och är inte alla gånger helt sympatiska, men de är mänskliga och lätta att ta till sig. Alla tre har försökt leva i enlighet med sin lott och utvändigt lyckats, men under ytan sjuder det av uppdämd frustration.

Desto svårare är det i allmänhet att acceptera männen i Herravälde. Med få undantag är de fruktansvärt osympatiska. Tidningsmannen Gustaf framstår som kanske särskilt vedervärdig och misogyn. Vi kan ju säga att det kommer ett ögonblick på slutet där jag pumpar med knytnäven i vild glädje.

Olofsson ger åter prov på sitt vackra språk i Herravälde. Men även sin förmåga att med små, återhållna medel skildra stora känslor och omvälvande händelser. Detta är en bok om kärlek, stark vänskap och mod, men också om sorg, sjukdomar och död. Allt hakar samman med varandra på det sätt som livet gör.

Herravälde är en riktigt stark läsupplevelse. Dessa tre egensinniga kvinnor kommer leva sig kvar hos mig länge.

Andra böcker jag har recenserat av författaren

Då tänker jag på Sigrid (recension)

Till flickorna i sjön (recension)

Gånglåt (recension)

Krokas (recension)

Herravälde