Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood

Författare: Margaret Atwood
Originaltitel: The Heart Goes Last
Översättare: Inger Johansson
Förlag: Norstedts (2017)
Antal sidor: 349 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det är nationell ekonomisk kris. Arbetslösheten och de personliga konkurserna sveper över USA. Några av de många drabbade är det unga paret Stan och Charmaine. Välutbildade människor med välbetalda jobb, som nu bor i sin bil och tvingas hanka sig fram på Charmaines lön som servitris. En dag ser Charmaine tv-reklam för grindsamhället Consilience, som de ansöker till. När de blir accepterade för projektet ser det ut som alla deras problem är lösta. Om de skriver under ett livstidskontrakt kommer de att få både arbete och bostad åtminstone sex månader om året. Varannan månad i Consilience måste nämligen den ena halva av invånarna avlösa den andra halvan i fängelset Positron.

Hm, var ska jag börja med Hjärtat stannar sist? Margaret Atwood brukar skriva tankeväckande romaner, men denna satir kändes mest rörig. Det är för mycket olika ämnen som ska granskas och drivas med. Vissa bitar är spot-on, andra känns som om det skulle ha behövt en hel del eget utrymme för att kunna nå sin potential. Första halvan av boken är långsam, bygger upp karaktärerna, medan andra halvan är en dystopisk fars vimlande av idéer som aldrig riktigt kommer till sin fullbordan.

Huvudpersonerna i Hjärtat stannar sist är Stan och Charmaine, uppenbarligen. Stan en föga sympatisk, homofobisk man som önskar att Charmaine skulle vara mer vild i sängen. De delar hus med sina alternativa versioner, de som sitter i fängelse medan de är ute, och Stan blir besatt av kvinnan i det paret, vilket får honom att stalka henne. Charmaine, å andra sidan, är på ytan en föga intelligent, lättpåverkad kvinna som senare visar sig ha dolda sidor. Hon är något mer sympatisk än sin andra hälft.

Jag brukar gilla Atwood, men Hjärtat stannar sist känns mest splittrad. Som om ett gäng idéer har försökt fogas samman med Karlssons klister.