Kris kan vara något av det knepigaste jag har läst, även om jag gillade den, men i liksom det mesta av det som jag har läst av Karin Boye så finns det mycket som är värt att citera ur boken. Malin är väldigt grubblande till sin natur, och en del av hennes tankar är väldigt intressanta.
På sidan 36 grubblar Malin om lidande ur en historisk synvinkel:
Förbi? Såå? De var döda nu, ihjälpinade, och hade fått frid? Näpen tanke. Som om det verkligen kunde ta bort vad de verkligen hade lidit. Som om alla tiders tider verkligen kunde omintetgöra ett uns av det som verkligen funnits till. Som om den gränslösa fasan någonsin kunde försonas av att tiden rullade vidare. Då var det verkligt, då var det nu, då rymdes en evighet av lidande i en sekund. Ogjort kunde det aldrig göras.
När jag blir upprörd, vare sig det gäller ilska eller att jag blir ledsen, brukar jag nästan alltid börjar gråta. Eftersom ingen tar en på allvar, brukar det bli en frustrerande situation när tårarna väl sätter igång. Jag kunde känna igen mig i detta citat från s. 71:
Hon rasade mot sig själv, men det hjälpte ju inte. Hade hon verkligen inget annat språk kvar än gråten? Inom henne jäste okända väldigheter, hon besteg alproppar och störtades i avgrunder, hon hade mardrömsfasor att frukta och bara under att hoppas på – och utvärtes tog det sig ett enda uttryck: gråt, gråt, gråt. Så monotont, så obegripligt som en dövstums trevande ljud… Den sänkte sig inte lindrande som regn eller dagg, den sprutades ur ett övermäktigt tryck som en geysir, en het flod, som fåfängt slungar sig mot en alltför avlägsen förbarmande himmel. Ett språk som ingen kunde tyda.
Jag har bara läst dikter av henne, men de har jag verkligen tyckt om. En diktbok jag har av henne är den enda diktbok jag faktiskt läser gång på gång i.
Innan jag läste Kris, så hade jag bara läst dikter av henne och hon är en av mina favoritpoeter. Men hennes skönlitterära verk verkar var bra de också 🙂