Författare: Iain Reid
Förlag: Text Publishing Company (2020)
Antal sidor: 224 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
De är på väg hem till Jakes föräldrar. Tanken på att göra slut på allting snurrar runt i skallen på repeat. Medan de kör genom det ensliga, snötäckta landskapet, bitar sig tanken fast allt envisare. När de har besökt Jakes föräldrar, när de är hemma igen, då är allt över. Men snön faller allt tätare. Det blir allt mörkare. Varför kan hon inte minnas allt? Varför ser foton av Jake ut som henne som barn? Varför beter sig hans föräldrar så märkligt? Och varför vill Jake prompt besöka den ödsliga landsortsskolan han gick i som barn?
Jag såg filmatiseringen av I’m Thinking of Ending Things förra året och blev väl inte helt begeistrad. Det är en oerhört märklig film. (Det här är en oerhört märklig bok.) Men jag trodde att boken kanske skulle klara av de surrealistiska elementen bättre. Plus att den är från samma lista som The King in Yellow och Come Closer, så jag ville verkligen ge den en chans.
Mycket riktigt är I’m Thinking of Ending Things bättre som bok. Den lyckas bygga upp en krypande, olycksbådande stämning. En del av detta beror på att det insprängt mellan kapitlen från flickvännens synvinkel finns kursiverade stycken som beskriver en annalkande katastrof. Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats för att vi ska se helheten.
I’m Thinking of Ending Things är obehaglig i sin lågmäldhet, i sin surrealism, men kanske framför allt sitt porträtt av ensamhet. Vad ensamhet och isolation kan göra med en människa. Vad förspillda chanser och missade möjligheter kan få en människa att våndas. På sätt och vis är det ett fantastiskt porträtt av riktigt svår, djup psykisk ohälsa.
I’m Thinking of Ending Things är en minst sagt märklig bok, men ger man den en ärlig chans så upptäcker man förmodligen att den är riktigt bra.
