Idag är det ingen vanlig dag. Idag fyller nämligen en av de litterära figurer som har betytt mest för mig tjugo år. Vem? Jag talar självfallet om Harry Potter.
Den 26 juni 1997 kom nämligen en bok att publiceras. En bok som slog många rekord och som skulle erövra en hel värld. Harry Potter och de vises sten ligger vid min sida. Jag ska fira dess tjugoårsdag genom att läsa om den. På svenska, denna gång. Mitt snedlästa och misshandlade exemplar som jag har haft sedan barnsben och som jag aldrig kommer att göra mig av med, om så sidorna trillar ur den. Risken är överhängande stor.
Att beskriva vad Harry Potter har betytt för mig är svårt. Det innebär att nämna ett sår som jag bara helt nyligen insåg äntligen hade läkt. Som elvaåring mådde jag inte bra. Lågstadiet hade präglats av en blandning av utfrysning och mobbning, som under mellanstadiet övergick i grov mobbing när jag kom att möta min största plågoande. Det är svårt att föreställa sig idag, men jag var elva år och allt jag ville var att dö för att undkomma plågan.
I mina händer hamnade då Harry Potter och Hemligheternas kammare. Min pappa hade köpt den i födelsedagspresent till mig utan att veta att det var andra delen i en serie. Jag var fast. Och eftersom jag var ett barn så började jag fantisera om att det där Hogwartsbrevet skulle komma till hösten. Jag började prata om att när hösten kom skulle jag inte komma tillbaka till mitt privata helvete, utan börja på en ny skola. Trots att en av mina bästa vänner nedlåtande var tvungen att påtala att det där var inte verkligt. Att Hogwarts inte fanns.
Brevet kom aldrig. (Och har inte kommit ännu. Jag tror att de skickade det av misstag med Erroll.) Allt blev inte magiskt bättre för att Harry Potter kom in i mitt liv, men helt plötsligt hade jag något att se fram emot. Jag upptäckte en gemenskap som räddade mitt liv. Hogwarts.nu gav mig en tillflykt och vänner. Jag upptäckte skrivandet genom Harry Potter-fanfiction. Jag ville bli författare för att kunna beröra någon på det sätt som J. K. Rowling hade berört mitt liv. Jag växte upp med Harry, Hermione och Ron. De är en ofrånkomlig del av mitt liv.
Så egentligen vill jag bara säga tack, Harry. Och grattis på tjugoårsdagen. Nu ska jag återuppleva ditt första äventyr.
Jag tror att många Hogwartsbrev kan ha kommit bort i vår överspejsade värld. Ugglorna kan nog ha svårt att navigera i städer till exempel, tror jag. Kanske finns det någonstans en uppsamlingsplats för alla brev som aldrig kom fram…
Jag var redan för gammal för Hogwarts när böckerna kom ut (läste den första när jag var 19-20 någonting) men älskar dem inte desto mindre för det.
Det är verkligen fint att läsa om hur Harry och hans vänner hjälpte dig. Ett bevis på att magi faktiskt existerar. 🙂
Grattis Harry! Och grattis till dig för att det löste sig så bra trots en tuff skolgång!
Det finns säkert en sådan uppsamlingsplats 🙂 Och en specialskola för oss äldre elever.
Jag växte ju upp i princip i takt med att karaktärerna gjorde det. Var elva när jag började läsa, var sexton när sista boken kom ut. Så jag följde dem nästan steg för steg 🙂 Jag har mycket att tacka de här böckerna för.
Jag var definitivt för gammal när jag läste första boken på svenska men jag tycker att det är otroligt synd att jag inte kunde bli lärare på Hogwarts. Jag kan lätt tänka mig trolldomshistoria.
Det du beskriver känner jag igen från många elever som läst den som barn. Att hitta något att hålla fast i.
Grattis Harry även om födelsedagen är om en dryg månad.
Du skulle nog vara en bättre lärare i Trolldomshistoria än professor Binns 😉 Det är ju synd att ett sådant intressant ämne lärs ut av en lärare som får eleverna att somna…
När jag läst vad du skrev tänker jag framför allt att jag är glad att du känner att såret har läkt. Det finns så mycket elakhet i vår värld. Men tack och lov finns det mycket godhet också. Ibland glömmer man det. Ordet nörd fanns inte när jag var barn, men jag var definitivt en nörd som hellre gick till biblioteket än till ishallen. Som önskade mig böcker i julklapp, inte skridskor. Vad blir det av såna människor? De kanske blir bokbloggare 😉
Jag blev lite förvånad när jag insåg att det hade gjort det. Det var inte länge sedan det kändes som om det fortfarande var öppet. Men jag kommer ju alltid att vara påverkad av det som händer, det går inte att förneka.
Ja, jag tror nog att den sortens människor blir bokbloggare 😉