Författare: Hassan Blasim Originaltitel: Al Masih al-iraqi Översättning: Jonathan Morén Förlag: Bonnier Pocket (2015) Antal sidor: 193 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Häftad | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Irakisk Kristus är en novellsamling som består av sjutton noveller. De skildrar alla det infernaliska tillstånd som råder i det moderna Irak, men med magiska tvister som vänder upp och ned på verkligheten. Medan jag läser novellerna tänker jag på Murakami: hur vardagen helt plötsligt kan bli främmande och hotande genom tillförandet av ett absurt element. Influenserna från Kafka är också uppenbara och ibland uttalade.
Irakisk Kristus är en bok som först fångade min uppmärksamhet när jag såg ett inslag om den på Kulturnyheterna, men tyvärr glömde jag bort den. När jag reste jorden rent i Lyrans regi så tänkte jag att den skulle jag försöka hinna med att läsa under Asienstoppet, men hann inte. Ja, ni ser. Mycket om och men, innan jag till sist läste den och det borde jag ha gjort för länge sedan.
Utan att frossa i blodiga detaljer eller bestialiska dåd, lyckas Hassan Blasim i Irakisk Kristus ändå skildra en djupt skrämmande och brutal verklighet där samhället verkligen har slagits i spillror. Fastän det är så otäckt så kan jag inte hjälpa att jag sitter och sträckläser. Det finns något i Blasims sparsamma, avvägda prosa som bjuder läsaren till att bara läsa lite till, fastän hjärtat och hjärnan inte riktigt kan hantera mer hemskheter. Även om det ofta är ögat i stormen som skildras, så finns blodet och terrorn aldrig längre än ett stenkast bort. Personerna jag får möta i Irakisk Kristus har vant sig att leva sida vid sida med fasorna i vardagen.
Min favoritnovell är nog Käre Betto, som handlar om en irakisk gatuhund som räddas av en finsk man och tas till Finland. Den går att läsa som en parabel om invandring, om att vara tacksam över att komma till tryggheten, men att bli illa behandlad och utveckla ett mycket komplicerat förhållande till sin räddare.
En annan favorit är nog den mest Kafkainfluerade av dem alla: Arkivet och verkligheten. Även den utspelar sig i Finland när en man berättar sin historia för migrationsverket om hur olika grupper har sålt honom mellan sig för att sätta ett ansikte på fienden. Det är en absurd mardrömsverklighet där han hotas och kläs ut för att ge grupperna en fiende att slåss mot. Men befrielsen leder till mer frågor än svar.
En tredje favorit är Korsord, som handlar om en korsordsmakare som efter ett självmordsdåd får finna sig att dela sin kropp med en polisman som dog i dådet. Jag tycker om djupet i novellen, att det går att läsa den på så många sätt. Ett sätt är att den handlar om överlevnadsskuld och posttraumatisk stress, om en inte vill läsa den helt bokstavligt.
Irakisk Kristus är en märklig, men fängslande, novellsamling som riktigt bränner sig fast på näthinnan och kommer att bli svår att glömma.
Jag började läsa den men hade bevisligen inte fattat att det var en novellsamling utan försökte desperat se någon röd tråd i de tre första kapitlen. Utan framgång förstås. Så den fick åka tillbaka till bibblan oläst. Fråga mig inte hur jag kunde ha missförstått detta så fundamentalt men ibland går väl allt lite för fort och okoncentrerat.
Det där har hänt mig mer än en gång och det är verkligen irriterande. Men ge den en chans till, för det är verkligen värt det 🙂
Med en femma blir jag ju väldigt nyfiken, fast den tycks ligga något utanför min bekvämlighetszon 😉
Den är riktigt bra 🙂
Funderade på att läsa den i jorden runt-läsningen, men det föll på att det var noveller. Men efter den här recensionen får jag nog göra ett försök i alla fall…
Gör det! 🙂
Låter onekligen intressant.
Det är en fruktansvärt bra bok 🙂