Jag lever, tror jag av Christine Lundgren

Författare: Christine Lundgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Antal sidor: 238 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Det är en vanlig tisdag och Kim är mest bekymrad över den sadistiskt sent lagda engelskalektionen och den kommande studenten. Men i ett slag rasar världen samman. Hennes bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Kvar står Kim och hennes familj utan några svar. Var det verkligen en olycka eller gjorde hon det med flit? Till kyrkogården kan hon inte gå dagtid, utan hon smyger dit om nätterna. Alla känslor bubblar och gnager under ytan. Det verkar omöjligt att få ordning på dem. Alla andra verkar ju fortsätta på som vanligt, trots att ingenting någonsin kommer att bli som förut igen.

Jag tror att jag och Christine Lundgren började bokblogga ungefär samtidigt. Eller börja delta i bokbloggsjerkan samtidigt. I alla fall så har jag följt hennes blogg i fyra års tid nu. När jag fick höra att hon skulle debutera med Jag lever, tror jag blev jag dels avundsjuk, dels väldigt sugen på att läsa boken i fråga. Det lät som en stark bok.

Och Jag lever, tror jag är en stark debut. Stundtals ödeläggande i sin nakna, ärliga skildring av en sorg som är så djup att huvudpersonen undrar om hon någonsin ska kunna leva med den. En sorg som är ful och självisk, fullständigt uppslukande. En sorg som låter besattheten smyga in: om hon bara kan lista ut om det var en olycka eller självmord så kan hon kanske gå vidare.

Samtidigt som sorgen och ilskan inom Kim rör mig till tårar många gånger, så är Jag lever, tror jag samtidigt en rolig bok. Kim har en unik och bitsk röst som får mig att skratta flera gånger. Språkligt är det lite talspråk över det hela med mycket engelska inblandat, men vilket passar berättaren och gör att boken känns än mer äkta.

Jag lever, tror jag är indelad i korta avsnitt utifrån antalet dagar som har gått sedan Moas död. Dessa små stycken gör läsningen mycket intensiv och att läsaren djupdyker ned i Kims allra mest stormiga känslor. Ofta fungerar det väl, men ibland känns det smått ansträngt. Som när en dag egentligen relaterar till händelserna som hände två dagar tidigare.

Eftersom perspektivet i Jag lever, tror jag är bundet till Kims, så är det genom hennes ögon som vi lär känna alla andra karaktärer och bygger oss en bild av Moa. När jag slår igen boken känns det som om jag känner Moa, som om jag sörjer henne med Kim. Det uppstår även en del fina vänskaper i tragedins fotspår och gamla relationer får kämpa för att återvinna jämvikten nu när en del saknas. Föräldrar som famlar i luften och inte vet hur de ska hjälpa sin dotter. Alla relationer känns äkta och imperfekta, såsom de ofta är i verkligheten.

Jag lever, tror jag är en stark debut om sorg som verkligen känns i kroppen. Överlag känns boken väldigt äkta.

Andra som har bloggat om Jag lever, tror jag

Hanna Marie Fiddeli