Författare: Haruki Murakami
Originaltitel: 海辺のカフカ
Översättare: Philip Gabriel
Förlag: Vintage (2005)
Antal sidor: 615 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Femtonåriga Kafka Tamura rymmer hemifrån för att undkomma den oidipala förbannelse fadern påstår vilar över honom. Inte nog med att han ska döda sin fader och ligga med sin moder, han ska också ligga med sin syster. Han stannar i en sömnig liten småstad, där ett bibliotek blir hans tillflykt. Parallellt löper berättelsen om den åldrande Nakata, som aldrig återhämtat sig från en händelse i barndomen. Han livnär sig nu på att hitta försvunna katter mot belöning, vilket underlättas av hans förmåga att tala med katter. Hans enkla liv vänds snart upp och ner. Fisk faller från himlen, i en skog väntar två soldater som försvann under andra världskriget utan att ha åldrats och ett brutalt mord sker. Men mordoffrets identitet, såväl som mördarens, förblir en gåta.
Första gången jag läste Kafka on the Shore var när jag gick i gymnasiet. Det var också min första bekantskap med Haruki Murakami. Att säga att den förtrollade mig var en underdrift. Länge har jag räknat det som en av de bästa böckerna jag har läst. Nåväl, den här omläsningen tog död på den villfarelsen. Boken valdes i min bokcirkel på temat ”en bok med en missvisande titel” och ingen blev särskilt imponerad.
Kafka on the Shore har på många sätt intressanta beståndsdelar. Berättelsen om Kafka är föga intressant i jämförelsen med berättelsen om Nakata. När vi uppehåller oss vid titelpersonen får Haruki Murakamis gubbsjukhet fullt spelrum, vilket är en av anledningarna till att jag har slutat läsa böcker av honom. Kvinnliga karaktärer definieras utifrån deras utseende, framförallt sina bröst, och blir inget mer än endimensionella sexuella fantasier för de manliga karaktärerna. Det blir särskilt problematiskt här med de incestuösa bitarna. Sällan har en manlig huvudperson varit så fascinerad av sin egen kuk sedan Reine i Barnens ö.
Berättelsen tyngs också ned av litterära och musikala referenser som egentligen inte tillför något. Hade man kapat bort några av Kafkas litteraturdiskussioner tror jag knappast att boken hade förlorat något på det.
Intressanta trådar och beståndsdelar glittrar och hänför, men när läsaren slår ihop om sista sidan återstår bara en insikt: det finns ingen poäng. Inget försök att sammanfoga trådarna. Om man väntar på att Kafkas och Nakatas berättelser ska föras samman i Kafka on the Shore,väntar man förgäves. Förväntar man sig en poäng, väntar man förgäves. Även öppna slut måste bjudna på någon form av avslut och här flyter allt bara ut i etern.
Kafka on the Shore är ett exempel på en bok man inte bör läsa om. Det är en pseudo-intellektuell, glittrande illusion som visar sig inte hålla för närmare granskning.
