Författare och illustratör: Francesca Zappia
Förlag: Greenwillow Books (2022)
Antal sidor: 304 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Cat bor i sin high school. En plats som hon aldrig lämnar. En plats som tycks levande. Korridorerna andas in och ut, vidgas och krymper i takt med varje andetag. Duscharna i omklädningsrummet spolar ur sig blod. Cats bästa vän håller på att förvandlas till kartong. Istället för ett ansikte, har Cat själv en kattmask som är gjord av hennes eget förstelnade kött. Cat kommer inte ihåg varför hon är fånge i skolan eller varför hälften av dem långsamt förvandlas. Att fly har alltid varit en omöjlighet i skolans uppochnedvända värld. Men för att rädda dem alla från förgörelse, måste Cat hitta en väg ut. Och för att göra det, måste hon komma ihåg hur hon hamnade här.
Katzenjammer är ett ord som engelskan har lånat in från tyskan, som ett sätt att beskriva en baksmälla. Det har sedan vidareutvecklats till att betyda ångest i allmänhet, men också ett disharmoniskt oväsen. Detta är också titeln på Francesca Zappias senaste bok. En bok med en sådan intressant premiss att det verkligen lät lovande. Särskilt med tanke på att hon också skrivit den fantastiska Eliza och hennes monster.
Dessvärre känns Katzenjammer mest rörig och udda där i början. Och inte udda på det bra sättet. En del av det hänger nog ihop med strukturen. Omväxlande befinner vi oss i det absurda, obehagliga mardrömslika landskap som Cat befinner sig i nu, omväxlande tar vi del av hennes minnen när hon långsamt börjar erinra sig vem hon var innan. För att få mer emotionell tyngd känns det som om Cat borde ha etablerats tidigare som karaktär, så att läsaren förstår varför den överhuvudtaget ska bry sig. Som nu ligger fokus på de blodiga händelser som kännetecknar deras liv.
Om Katzenjammer hade varit lika känslomässigt stark som den är på slutet genom hela boken, hade det här kunnat vara riktigt lysande. Francesca Zappia är nämligen lysande på att skildra utanförskapet, de udda som inte hör till. Cat och hennes bästa vän Jeffrey, när vi väl lär känna dem i återblickarna, är så underbara. Och slutet förkrossande.
Katzenjammer glimrar med potential, som den dessvärre inte riktigt klarar av att leva upp till. Det fungerar helt enkelt inte på ett strukturellt plan.
