Klassiska spökhistorier av Charles Keeping (Red.)

Redaktör: Charles Keeping
Medverkande författare: Edgar Allan Poe, Washington Irving, Oscar Wilde, Daphne du Maurier, M. R. James, A. M. Burage, Robert Louis Stevenson, Charles Dickens
Illustratör: Charles Keeping
Originaltitel: Charles Keeping’s Book of Classic Ghost Stories
Förlag: Berghs (1982)
Antal sidor: 183 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Charles Keeping har valt ut och illustrerat åtta klassiska spökhistorier av brittiska och amerikanska författare. En del av dem har jag läst tidigare (Den svarta katten; Spöket på Canterville; Liktjuvarna), men resten är nya bekantskaper. Edgar Allan Poes Den svarta katten, som inleder samlingen, har jag ordat så många gånger om på bloggen att jag avstår från att säga något om den denna gång.

Nästa novell i Klassiska spökhistorier är Washington Irvings Den tyske students äventyr. Gottfried Wolfgang är en romantiker, men tyngd av en ohälsosam melankoli. Han skickas för att studera i Paris i hopp om att bota hans tungsinne, men eftersom han anländer mitt under skräckväldet går det inte som man hoppats. En kväll möter han under skuggan av giljotinen en ung kvinna, som följer med honom hem. En atmosfärisk och småryslig sak med ett slut som kanske inte är helt oväntat.

Den åtföljs av den mer lättsamma Spöket på Canterville av Oscar Wilde. En amerikansk familj flyttar in på Cantervilleslottet och tar över släktspöket. Spöket gör sitt bästa för att skrämma dem, men har mött sina övermän i dessa praktiska amerikaner… Wilde driver friskt med den klassiska spökhistorien, vilket gör denna novell riktigt rolig. Samtidigt finns det ett stråk av allvar genom texten.

I Daphne du Mauriers Eskort är ett fartyg på väg hem över Nordsjön när en tysk ubåt får pejling på dem. Besättningen tror att det är ute med dem, när ett märkligt fartyg erbjuder sig att eskortera dem till säkerhet. du Maurier är som alltid skicklig att bygga upp atmosfärer vilket gör denna berättelse till en fin spökhistoria.

Klagobrunnen av M. R. James utspelar sig på en privatskola. Vi får möta två elever som är varandras motsatser: den ene ett dygdemönster och den andre en riktig odåga. De är båda medlemmar i scouterna och när de är ute på ett uppdrag, får odågan för sig att ge sig in på förbjudet territorium och undersöka Klagobrunnen. Jag tycker den här är välskriven, men jag förstår inte varför det i skräck- och spökhistorier anses rimligt att osympatiska karaktärer ska råka ut för de mest hemska öden. Särskilt som det i det här fallet rör sig om ett barn som har ett helt liv på sig att bättra sig.

Soparen av A. M. Burage blir lite av en favorit. Tessa jobbar som sällskapsdam åt en rik, äldre dam som har föga till övers för välgörenhet, bortsett från en punkt: hon är oerhört generös mot tiggare. När hösten kommer och löven faller, börjar det höras underliga ljud från gården. Som om någon sopar om nätterna… En ganska klassisk historia med en begången oförrätt och en hemsökelse. Jag tycker om hur stämningen byggs upp av att Tessa mer och mer få veta vad det som har hänt och vad som väntar.

En gammal favorit är Liktjuvarna av Robert Louis Stevenson. Två medicinstudenter bistår sin berömde professor med att ta emot och betala för kadaver för anatomistudier. De ställer inte alltför mycket frågor. En dag levererar en student liket av sin fiende för anatomistudier. Den här är inspirerad av verkliga händelser. Det var stor efterfrågan på kadaver för anatomistudier, men tillgången var skral. Så kyrkogårdar plundrades och i vissa ökända fall mördades människor för att liken skulle kunna säljas till universiteten. Den här novellen bygger upp en makaber stämning och skildrar hur karaktärernas moraliska kompass alltmer förskjuts.

Även Charles Dickens bidrar med en spökhistoria till Klassiska spökhistorier: Banvakten. I den lär en man känna en banvakt, som berättar om ett märkligt fenomen han har sett vid flera tillfällen. En man står och viftar vid tunnelöppningen och strax därefter sker en hemsk olycka. Det här är mer en berättelse om dödsomen, vilket gör att den sticker ut lite från de övriga berättelserna. Dickens är som alltid skicklig med att teckna karaktärer och stämningar, vilket leder fram till en snygg tvist.

I Klassiska spökhistorier har Charles Keeping gjort ett utmärkt val av klassiska spökhistorier och illustrerat dem mycket stämningsfullt med sina tuschmålningar. Väl värd att läsa.