Labyrinten av Simon Stålenhag

Omslagsbild Labyrinten av Simon Stålenhag

Författare: Simon Stålenhag
Illustratör: Simon Stålenhag
Förlag: Fria ligan (2020)
Antal sidor: 152 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Svartgloberna kom en dag. Det var ingen som visste vad de var eller vad de skulle göra. Men detta utomjordiska fenomen ödelägger snart atmosfären. Jordens yta är täckt av ruiner och slätter av aska. De få överlevande har tvingats in djupt under jorden. Syskonen Sigrid och Matte ska lämna enklaven för en rutinexpedition till den ödelagda ytvärlden. Med sig tar de tonårspojken Charlie, som de har ansvar för, då han har börjat agera allt märkligare. Under resan kommer de att tvingas konfrontera mörka hemligheter från tiden då civilisationen föll.

Med storslagna, detaljerade målningar målar Simon Stålenhag i Labyrinten upp en kuslig bild av en värld som har rämnat, ödelagts. Färgerna är i allmänhet mörka och dova. Detta bidrar till att bygga upp en mörk, ödesmättad stämning. Världen som skildras är märkligt bekant, men oerhört främmande. Något är skevt. Något har gått snett med den verklighet som vi känner.

Stålenhag dröjer sig dock inte kvar i Labyrinten vid vad det är som egentligen har skett. Vad det var för katastrof. Istället är det en skildring av överlevarna, vilka beslut de har fattat för att kunna överleva och vad konsekvenserna blir av detta. När vi möter Sigrid i början kan vi ana att en katastrof har skett, men ännu inte riktigt vad. Allt eftersom hon berättar, desto mer nystas bakgrunden till enklaven de lever i upp och vad de har gjort för att kunna överleva.

Texten i Labyrinten är sparsmakad, men kanske desto mer olycksbådande för den sakens skull. Därför att det byggs upp en stämning, en aning, om vad som har skett. Vad Sigrid och Matte har gjort, och hur det hänger ihop med Charlie. När allting ställs på sin spets, leder det till något som får mig att tänka på T. S. Eliots dikt The Hollow Men: ”this is how the world ends, not with a bang but a whimper.” Det är ingen storartad explosion, utan en lågmäld, beräknad handling som är förödande. Effekten är mycket otäck och dröjer sig kvar hos mig. Karaktärerna lever fortfarande inuti i mig och jag känner med dem.

Labyrinten är ett mörkt, storslaget och dystopiskt verk som skildrar vad människan kan vara villig att göra för sin överlevnad och vad detta ger för konsekvenser.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker av Simon Stålenhag som jag har recenserat

Ur varselklotet (recension)

Flodskörden (recension)

Passagen (recension)

Urtidsbilder (recension)

Labyrinten

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.