Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Originaltitel: Purple Hibiscus
Översättare: Ragnar Strömberg
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)
Antal sidor: 277 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Eugene Achike är en god man som skänker pengar till välgörenhet. Hans tidning bekämpar korruption och förtryck i Nigeria, vilket leder till att han hyllas och prisas internationellt. Och han misshandlar sin fru så att hon upprepade gånger får missfall och slår sina barn. Hans tonåriga dotter Kambili tecknar ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd. Men när hennes faster börjar ta ett intresse för Kambili och hennes bror, visar det sig att kärlek och förhoppningar också kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.
I sin debut Lila hibiskus målar Chimamanda Ngozi Adichie skickligt upp ett porträtt av en av litteraturen minst sympatiska fäder. Sällan har jag känt en sådan antipati mot en karaktär som jag känner mot Papa. Han är den värsta typen av troende, som anser sin egen tro vara så ren och fulländad att han kan sätta sig till doms över andra människor. Att han är i närmast att betrakta som en gud själv. Mer än en gång blottar jag tänderna av ilska när jag läser, på grund av att han är så utstuderat grym. Som när han än en gång orsakar sin fru att drabbas av missfall, men samlar familjen för att de ska be för att hon ska bli förlåten. Då var jag tvungen att resa mig upp och vandra runt i lägenheten, medan jag tog några djupa andetag.
Lila hibiskus väcker med andra ord starka känslor hos mig som läsare. Den målar ett övertygande porträtt av en familj som lever i skuggan av denna tyrann, rädda för att andas för högt eller på fel vis så att de drabbas av hans vrede. Samtidigt målar Ngozi Adichie upp en övertygande inre konflikt i Kambili: hon både fruktar sin far och älskar honom, vill ha hans godkännande. Att se hennes förvirring, men också hur hon blommar ut, när hon möter ett liv utanför familjen och kan börja bete sig som en normal flicka bjuder på en varm, innerlig resa.
Men även om Lila hibiskus innehåller mycket av det som ger prov på Ngozi Adichies framtida storhet, känns det också som en debut. Hon har inte riktigt hunnit slipa sin stil eller sina tankar. Dessutom känns det som om boken vänder sig till en västerländsk publik som söker exotifiera Nigeria i viss mån, vilket troligen förlaget ligger bakom.
Men Lila hibiskus är på många vis en stark debutroman som målar ett övertygande porträtt av hur det är att leva med en tyrann där ingen utomstående anar vad som pågår mellan hemmets fyra väggar.
Jamen precis så! Jag gillar verkligen Lila Hibiskus (även om den är förfärligt otäck), men hon blev ju ännu skarpare sen, Ngozi.
Det är ju verkligen en bra debut, men om man som jag har börjat bakifrån så hamnar den lite i skuggan av hennes senare briljans 🙂
Pingback: Månadsrapport: Februari 2021 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson