Mank

Poster för Mank

Regissör: David Fincher
Manus: Jack Fincher
Skådespelare: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Tuppence Middleton, Lily Collins
Produktionsår: 2020
Längd: 131 minuter

År 1940 får Orson Welles fullständig kreativ frihet för sitt nästa projekt av RKO. Han anlitar därför den alkoholistiska, i stort sett svartlistade Herman Mankiewicz för att skriva manuset till filmen. Isolerad i Kalifornien, när han återhämtar sig efter en bilolycka, dikterar Mankiewicz manuset till det som ska komma att bli Citizen Kane för sin sekreterare Rita Alexander. Genom återblickar får vi se vad det är som har lett fram till att Mank så gott som blivit svartlistad, samtidigt som vi omvärderar 30-talets Hollywood genom dennes socialkritiska blick.

Jag hörde först talas om Mank genom en artikel om den märkliga castingen. Gary Oldman, som är 62 år, spelar den fyrtiotreåriga författaren Herman Mankiewicz. Amanda Seyfried, som är nästan trettio år yngre än honom, spelar Marion Davis, som var jämnårig med Mankiewicz. Även Tuppence Middleton, som är lite yngre än Seyfried och porträtterar författarens hustru, ska vara i samma ålder. Oavsett hur duktig skådespelare Oldman är finns det inte en chans att han kan passera för 43 år längre, och ingen av de andra ser heller ut att vara i fyrtioårsåldern. Det är ett av de där märkliga besluten som är så svårt att förstå sig på. Och fortsätter Hollywoods trend att ge oss ålderskomplex genom att låta yngre kvinnor porträttera äldre kvinnor.

Trots att detta är något som stör mig lite medan jag tittar på Mank, så tycker jag riktigt bra om den. Som sagt, Gary Oldman är en lysande skådespelare och han briljerar verkligen i rollen som den alkoholmissbrukande, cyniska Mankiewicz. Även Amanda Seyfried presterar väl i sin roll. Skådespelarmässigt är detta verkligen en fullträff, så kanske var castingen inte så märklig trots allt.

Mank är helt svartvit. Ett estetiskt val som för oss tillbaka till 30-talets Hollywood, där filmstudiorna precis började upptäcka sin makt och att använda den för att påverka politiska val. Mankiewicz är på många plan en socialist i en konservativ värld, som tillåts vara där för att han roar de som har makt. Filmen rör sig mellan olika tidsplan och använder sig av manusskrivandets språk för att etablera var i handlingen vi befinner oss. Det hela är mycket elegant utfört.

Trots att jag fortfarande inte riktigt förstår hur man kan tro att Oldman ska vara trovärdig som 43-åring, så gör de starka skådespelarinsatserna och den snygga produktionen Mank till en riktigt bra film.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Mank

  1. Pingback: Malcolm & Marie - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.