Författare: Jean Genet Originaltitel: Querelle de Brest Översättning: Nils Kjellström Förlag: Modernista (2013) Antal sidor: 286 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Bokus Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
När skeppet Hämnaren lägger till i hamnstaden Brest ligger dimman tung över staden. En dimma som kan dölja de mest bestialiska dåd i ett hamnkvarter som befolkas av sjömän, hamnarbetare, poliser och prostituerade. I land stiger matrosen Querrelle. Tjuv. Opiumsmugglare. Seriemördare. Prostituerad. På denna märkliga plats begår han ett mord som kommer visa sig vara en välsignelse och förbannelse, då det utplånar honom som en moralisk varelse. När ett annat mord begås ser han sin chans att undkomma lagen. Men det kommer leda till den ultimata förnedringen: han tvingas förråda någon som han älskar.
Jean Genet är en märklig författare och en som jag inte hade hört talas om innan jag råkade snava över honom under förra årets bokrea. Då köpte jag två böcker av denne tjuv som började skriva medan han satt i fängelse. Mycket av det han skriver är självbiografiskt, men Matrosen och stjärnan är en av de få böcker som istället är fiktion.
Men det Matrosen och stjärnan har gemensamt med de övriga är hyllningen till brottslingen. Mördaren blir ett helgon som dyrkas i texten. Det som skildras är brutalt och Querelle är en antihjälte som heter duga. Han berörs inte av morden han begår, utan ställer upp sina egna sätt att sona dem och erkänner inte lagens makt över sig. Ingen karaktär går egentligen inte att tycka om, men det är svårt att vända bort blicken från dem. Deras motiv är ofta höljda i dunkel, men samtidigt går det inte att sluta läsa om dem.
Matrosen och stjärnan är fylld av homosexuella sexuella förbindelser (stundtals känns det som om jag läser sadomasochistisk porr), även om få av karaktärerna identifierar som homosexuella. Istället är det intrasslat i snåriga maskulinitetsnormer, vad som gör en man utifrån vem som blir påsatt eller inte och det viktigaste är ju i alla fall inte att vara bög. ”Riktiga” bögar, som bokens mest sympatiska karaktär löjtnant Seblon, ses ned på med förakt av alla andra karaktärer och, om en läser mellan raderna, av författaren själv. Att boken är utgiven på fyrtiotalet syns tydligt i dessa attityder.
Genet har ett speciellt språk. Målande och poetiskt, vilket gör att Matrosen och stjärnan verkligen målar upp en bild av det dimmiga Brest där dimmorna kan sluka alla möjliga illdåd. Samtidigt är han förtjust i filosofiska utsvävningar som stannar upp tempot.
Matrosen och stjärnan kan mycket väl vara en av de märkligaste böckerna jag läst, men jag tyckte så pass mycket om den att jag direkt gick ut och köpte ytterligare två böcker av Genet.
Pingback: Boktolva 2016 - C.R.M. Nilsson
Jag har just läst den och jag tycker den var hemsk.
Innehåller enormt mycket kriminellt och pervest
(utan att jag är homofob).
Att den närmast hyllats som bok är ILLA.
Jag måste erkänna att din kommentar har fått mig att ruska lite så smått på huvudet.
Det ligger i skönlitteraturens natur att skildra olika sorters verkligheter, däribland även den som du beskriver som kriminell och pervers. Jean Genet skrev om den verklighet som han kände till. Det är dessutom inte något frossande i sexuellt våld eller ond, bråd död för att kittla läsaren, såsom sker i många moderna kriminalromaner.
Att utifrån någon sorts moralpanisk ståndpunkt försöka säga vilka böcker som är värda att hyllas eller inte känns ganska förmätet.