Författare: Camilo José Cela Originaltitel: Mazurca para dos muertos Översättare: Knut Ahnlund Förlag: Atlantis (1989) Antal sidor: 287 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska) Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
När Gaudencio började bli blind slängde de ut honom från prästseminariet. Sedan dess har han förtjänat sitt uppehälle med dragspel i ett horhus där han underhåller kunderna med en rik repertoar. Det finns dock en mazurka som han bara har spelat två gånger för dem: i november 1936 när de dödade Afouto den Djärve och i januari 1940 när de dödade hans mördare Moucho Uslingen. Efter det har han aldrig velat spela den mer, med hänvisning att det är en mazurka för särskilda tillfällen.
När jag gick i gymnasiet läste jag Camilo José Celas debutroman, Pascual Duartes familj, på spanska och tyckte om den, vilket fick mig att köpa på mig ett antal av hans titlar. Men det är helt fel tid att läsa Mazurka för två döda. När vi sätter ned foten mot sexuella trakasserier och övergrepp är det halvt omöjligt att läsa en roman där kvinnorna antingen är horor eller så liderliga att de ligger med allt och alla, inklusive djur. Kvinnorna i denna bok är enbart sexuella objekt, vilket innebär att de till exempel som Benicia beskrivs utifrån att ha bröstvårtor som kastanjer, aldrig säger nej i sängen och att hon lagar mat naken.
Mazurka för två döda består av otaliga berättelser, som vindlande skildras om vartannat. Det känns som en muntligt berättad historia med sina utvikningar från ämnet. Allt slingrar sig och upprepar sig, och tur är väl det att de här upprepningarna finns annars skulle det inte gå att hålla isär karaktärer och händelser. Det finns bitar som jag tycker är snyggt skildrade, som livet under inbördeskriget med dödspromenader och dylikt, men annars är detta en roman som jag har svårt att ta till mig.
Nej, med sin gubbsjukhet var Mazurka för två döda verkligen inget för mig.
Nej, det är tyvärr mycket litteratur som inte åldras med behag.
Verkligen inte.
Den låter verkligen inte lockande.
Jag kan inte direkt påstå att jag rekommenderar den.
Pingback: TBR Tag - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson