Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Cilla Jackert och Daniel Karlsson
Skådespelare: Rolf Lassgård, Lena Endre, Nour El-Refai, Hedda Stiernstedt, Vilhelm Blomgren
Produktionsår: 2020
Längd: 110 minuter
Tjugoåttaåriga Hanna är nyutexaminerad journalist. Arbetsmarknaden är tuff. När hon kommer på sin pojkvän med att vara otrogen, har hon inget val än att flytta hem till den lilla orten hon kommer ifrån. Där finns hennes pappa prästen, som alltid varit hennes trygghet, och som nu ordnar ett vikariat på de lokala nyheterna åt henne. Men pappan har en hemlighet. En hemlighet som heter Marianne. När pappan vill börja leva som Marianne, vänds hela Hannas värld upp och ned.
Det är sällan som jag ser svensk film, eftersom jag inte brukar vara så förtjust i det. Särskilt inte svenska komedier. Men det var någon som rekommenderad Min pappa Marianne i en Facebookgrupp jag är med i. Så när jag vill ha något lätt och mysigt, så slog jag mig ned med SVT Play och tittade.
Om man bortser från de krystade försöken till humor, så tycker jag riktigt bra om Min pappa Marianne. Rolf Lassgård är riktigt bra som Marianne, en ömsint skildring av en person som nu äntligen kan våga bli den hon alltid har varit menad att vara. Han skildrar henne med varsam hand och imponerar. Även Nour El-Refai glimrar till i sin sympatiska biroll.
Det som gör att jag har svårt för Min pappa Marianne är dessvärre huvudpersonen Hanna. Jag vill kunna känna sympati för henne för att det så klart är en svår situation hon går igenom. Fast inte i närheten så svår som den Marianne går igenom. Men Hanna beter sig som en bortskämd snorunge från början till slut att jag inte ens kan förmå mig att hysa det minsta sympati för henne. Varje scen hon är med i gör mig vansinnigt irriterad. Det är nog inte Hedda Stiernstedts fel, utan snarare manuset. Det är meningen att Hanna ska föreställa tjugoåtta år, men hon beter sig mestadels som en omogen fjortonåring som får utbrott på jobbet och sedan faktiskt belönas för att hon har betett sig fruktansvärt oprofessionellt.
Min pappa Marianne är till viss del mysig, men jag kommer nog inte att se om den.
Pingback: Läsplanering: Augusti 2021 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson
Pingback: Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson