Författare: Warsan Shire
Förlag: Flipped Eye (2011)
Antal sidor: 37 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Teaching My Mother How to Give Birth är den somaliska, född i Kenya och nu verksam I London, poeten Warsan Shires debut. I sitt verk dokumenterar hon berättelser om resor och trauma, om att vara kvinna och att vara flykting. Hur snabbt det kan gå från att vara den som har ett stabilt hem till att vara den som är tvungen att fly sitt hem och bli den andra, flyktingen.
Warsan Shire är en verkligt begåvad poet. Med ett enkelt, men ändå vackert språk, ger hon en oroväckande briljans till sin skildring av flyktingskap och att vara kvinna i en oroshärd. I både längre och korta dikter skriver Shire så oerhört drabbande. Varje ord är nog avvägt och landar som en rak höger. Vad sägs om beskrivningen av flyktingskap med orden ”now my home is the mouth of a shark, now my home is a barrell of a gun” från Coversations About Home? Det krävs verklig talang för att få poesin att kännas ända in i ben och märg på det vis som Shire lyckas med.
Författare: Emma Cline
Originaltitel: The Girls
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Natur och Kultur (2016)
Antal sidor: 330 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Kalifornien, sommaren 1969. I parken får fjortonåriga Evie Boyd syn på flickorna, en grupp med trassligt hår och smutsiga klänningar. När de rotar i soporna efter mat ser Evie något vilt i dem, samtidigt som de verkar fria. När hon några dagar senare stöter ihop med dem igen får följa med till ranchen där den karismatiske Russel lever tillsammans med sin ”familj”, unga kvinnor som dyrkar honom. Men det är inte Russel som trollbinder Evie, utan en äldre flicka. Suzanne. Hennes liv verkar under period förtrollat, men något går fasligt fel och ett stort mörker drar allt närmare.
Emma Clines Flickorna tar sin inspiration från Charles Manson och hans familj och morden de begick. Men istället för att fokus läggs på den karismatiska ledarfiguren, så ligger fokus istället på flickorna och deras gemenskap. Skickligt bygger Cline upp relationerna mellan Evie och Suzanne: ruset och begäret, samtidigt som mörkret bara drar närmre. Den otäcka, olycksbådande stämningen blir bara tätare ju längre in i boken jag som läsare kommer. Det som hindrar mig från att ge denna bok full pott är det att Mansons ursprungliga mord var groteska, men att de givetvis måste bli än värre i skönlitterär form och jag är lite trött på det här frossandet i vedervärdiga detaljer som förekommer i många av dagens böcker.
Författare: Kazuo Ishiguro
Originaltitel: The Buried Giant
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig… ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen. (Baksidestexten)
Begravd jätte är Kazuo Ishiguros första försök att skriva fantasy. Stämningen påminner om den i Den otröstade: en sorts drömmarnas logik, förvirrande och ologiskt. Men till skillnad från den boken, så är Begravd jätte seg. Det är ett evigt tragglande med den typiska fantasyvandringen och min uppmärksamhet flyter ständigt bort. Det verkar aldrig som boken ska rycka upp sig, men när slutet kommer blir den helt plötsligt suverän. Om bara sidorna som ledde fram till det kunde ha uppnått samma kvalitet.
