Minnet av vatten av Emmi Itäranta

Författare: Emmi Itäranta
Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 240 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

På grund av den globala uppvärmningen har vatten blivit en bristvara. Krig utkämpas om det, vilket har fått Kina att ta makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian. Noria Kaitio bor långt upp i norr, där hennes familj har varit temästare i generationer. Sjuttonåringen går i lära hos sin far. Men fadern har en hemlighet: en dold vattenkälla. Sådant är tillräckligt för att få en dödad. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Medan vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria att välja mellan att slåss och att skydda sig själv.

Minnet av vatten är en lågmäld, lyrisk dystopi som inte känns helt osannolik. Att vatten kommer att bli en bristvara känns mer och mer troligt. Med ett utsökt vackert språk bygger Emmi Itäranta upp en verklighet där detta har inträffat, där vatten ransoneras och aldrig riktigt räcker till för att täcka behoven. Det är i denna verklighet som Noria har växt upp i, även om hon tack vare den dolda vattenkällan själv aldrig behövt lida av vattenbrist. Porträttet som tecknas av henne är av en ung kvinna som plötsligt tvingas stå på egna ben och visa ett mod bortom sina unga år.

Samtidigt som jag njuter av att läsa Minnet av vatten, så blir jag lite besviken. Jag hade nog väntat mig något mer, något djupare. Som det är nu skrapar vi bara den här världen på ytan och får aldrig riktigt veta vad det är som har hänt under Skymningens århundrade, när världen blev som den blev. Vi kan skönja vårt eget konsumtionssamhälle i ”Plastgraven” utanför byn, där Noria och bästa kompisen Sanja hittar något om det förflutna som skulle kunna hota makthavarna. Tyvärr blir aldrig detta riktigt utforskat.

Men Minnet av vatten är en ändå en fin, annorlunda dystopi skriven med ett utsökt språk och sinne för detaljer. En lysande debut.