Mittens hjärta av Bette Bao Lord

Betyg: ☆☆
Författare: Bette Bao Lord
Originaltitel: The Middle Heart
Översättare: Mona Lagerström
Förlag: Rabén Prisma (1997)
Antal sidor: 399 sidor

Exempel på var den kan köpas i olika format (enbart på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Sommaren 1932 möts tre barn i ett Manchuriet som har blivit erövrat av japanerna. Över sommaren blir de bästa vänner och blodbröder för en livstid. De är: Stålhoppet, andre son i släkten Li, en tidigare storslagen klan som nu överlever på allmossor från morfadern, en köpman som handlar med japanerna; Stålhoppets läxkamrat Bergtallen, som även är hans tjänare och samvete; och Fyrverkier, som är dotter till Lis gravvårdare och som är utklädd till pojke för att ta sin döde brors plats. I slutet av sommaren sker en tragisk händelse som kommer att splittra dem tills att de är vuxna. Under de efterföljande åren, fyllda av krig och kulturell omvälvning, klargörs de tre vännernas öde: deras lojalitet till varandra testas av politik och patriotism, och frågan om var heder och skyldighet ligger i förhållande till kärlek.

Kommentarer

När jag läser baksidan till Mittens hjärta, suger det till i mig. Den låter så spännande och intressant. Dessvärre tycker jag att den inledningsvis är väldigt hoppig i tiden, något jag beskyllde Vårmåne för att stundtals också vara, och det tar alldeles för lång tid, närmare tvåhundra sidor, innan jag fäster mig vid karaktärerna. Detta kan förstås bero på att de börjar som barn och inte får helt säkra personligheter förrän i vuxen ålder.

Inledningsvis, eller snarare igenom hela boken i stort sett, stör jag mig på porträttet av Jade, Stålhoppets mamma. Av alla karaktärer runt omkring henne att döma så lär hon vara en fullständigt vedervärdig person, men jag kan inte se det. Ja, hon är fåfäng och äregirig. Hon är också andrahustru till en man som fortfarande dyrkar sin döda fru och ingift i en släkt där hon behandlas med största förakt. Han är otrogen mot henne. Hon adopterar en annan kvinnas son och sin mans barn för att kunna ge honom en son och kanske till sist få lite respekt av släktingarna. Om du läser mellan raderna så kan hon själv inte föda honom en son, därför att han inte ligger med henne. Varför gör han inte det? Därför att hon har koppärr i ansiktet. Hon vill att hennes son ska lyckas och bli en stor ämbetsman. Senare engagerar hon sig i kommunistpartiet nästan enbart därför att hon vill ha uppmärksamhet från sin son. Jag kan inte förstå varför hon skulle vara ett monster. Hon är en långt ifrån perfekt människa och kanske heller inte världens trevligaste, men jag tycker att mångt och mycket av hennes beteende beror på just hur illa de andra karaktärerna behandlar henne.

Jag riktigt jublar när Bergtallen till sist ger Stålhoppet en känga för hur han behandlar sin mamma. Ännu mer när han senare inser att hon faktiskt älskar honom och han älskar henne.

Svagheten i Mittens hjärta ligger just i karaktärerna. En stor del av sekundärkaraktärerna är ganska platta och huvudpersonerna får ju inga fasta personligheter förrän tvåhundra sidor in. Det tar alldeles för lång tid.

Inte heller kan jag förstå hur Sommarönskningar, som Fyrverkerier heter i vuxen ålder, kan göra ett så totalt personlighetsombyte. Hon går från att vara lite hetlevrad, men relativt självsäker, till att bli en vidskeplig, osäker kvinna som kräver att någon håller henne i handen och leder henne runt hela tiden. Det är här romanens hoppighet verkligen utgör ett störmoment. Jag är en sådan person som vill se förändringarna ske, inte att de viftas bort med en handviftning och en förklaring av att det har gått ett par år.

Stålhoppet är så ruskigt osympatisk att jag inte börjar tolerera honom förrän tvåhundra sidor in i boken (tvåhundra sidor in i boken är början på den magiska vändpunkten). Det märks så tydligt att författaren vill att jag ska heja på honom och älska honom, men jag gör inte det. Han är lite för mycket privilegierad pojke som väntar sig att alla ska älska honom och göra allt för honom utan anledning. Det kräver ganska hemska saker för att han till sist ska mogna och framstå som sympatisk.

Jag känner också mig lite lurad, då baksidan leder mig till att tro att Mittens hjärta skulle handla om vänskap. Att det sedan utvecklar sig till en kärlekstriangel där både Bergtallen och Stålhoppet är förälskade i Sommarönskningar gör mig inte direkt överlycklig. Vad är det för fel, ärligt talat, på att skriva om djup vänskap? Allting behöver inte involvera romans.

En av de få punkter där boken briljerar är skildringen av kulturrevolutionen. Det visar på det riktigt sjuka i att i ena stunden kan du var en folkets hjälte som hjälpt till att befria Kina, i nästa präglas du enbart av din egen bakgrund och ska spottas på. Det riktigt sjuka i att sätta dumstrutar på läkare därför att de anklagas sätta för stor vikt vid att vara duktiga på sitt jobb istället för folkets bästa. Till exempel beskrivs det i förbigående hur en pojke förlorar en fot och blir blind därför att läkaren inte vågar behandla honom, då det kan återspeglas på honom som att han bara bryr sig om att vara duktig på sitt jobb. Det är så att jag blir alldeles mållös hur sjukt och korkat det var.

Mittens hjärta gör en rejäl återhämtning under de sista hundra sidorna. Där blir boken bra. Tempot och tonen sitter som en smäck. Det överrumplar mig när jag inte kan lägga boken ifrån mig, eftersom jag tidigare har fått lirka med mig själv för att ta mig vidare. Men att en bok på nästan fyrahundra sidor dels inte blir läsbar förrän ungefär halva boken har gått, dels inte blir bra förrän det återstår hundra sidor, det är dåligt, rent ut sagt.

En fruktansvärt hoppig bok med svaga karaktärer, känns det som om Mittens hjärta inte börjar förrän det att halva boken har gått och den blir inte bra förrän i de hundra sista sidorna.