Mödrarnas söndag av Graham Swift

Författare: Graham Swift
Originaltitel: Mothering Sunday
Översättare: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Antal sidor: 153 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det är den 30 mars 1924, den så kallade mödrarnas söndag. Det är den dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Men föräldralösa Jane Fairchild har ingenstans att åka. Istället stämmer hon träff med sin älskare i granngodset som ekar tomt efter att hans bröder dog i första världskriget. Vad som händer efter deras möte förändrar deras liv för alltid. Händelser som kommer att påverka Jane även fram till vår tid.

Tiden flyter ihop i mitt huvud och jag trodde att det var förra året som Mödrarnas söndag var så hypad, men det var våren 2017. Oavsett när så väckte den mitt intresse så pass att jag inhandlade den på årets bokrea. Det hela är en lågmäld bok, som växlar i tid och rum mellan den unga Jane och en äldre Jane som har hunnit leva ett helt liv sedan de händelser hon så tydligt blickar tillbaka på i denna bok. Sitt fåtal sidor till trots lyckas Graham Swift packa in ett helt liv och känslor i denna bok.

På ytan kan Mödrarnas söndag tyckas vara en bok om klasskillnader och otillåten kärlek, och därtill en tragisk sådant. Men det finns något livsbejakande i porträttet av Jane, något som får boken att stråla trots det tragiska. Till skillnad från sin älskare Paul Sheringham, som tvingas fylla sina döda bröders skor och ensam vara släktens framtidshopp, så är Jane föräldralös, vilket innebär ett visst mått av frihet. Det finns ingen som har invändningar mot att hon läser böcker eller ställer krav på hur hon ska uppföra sig. I detta enda möte på Pauls familjegods kommer hon till insikt om sig själv och på vägen hem har hon upplevt ett uppvaknande.

Mödrarnas söndag är en lågmäld och stillsam bok, men samtidigt intensiv och kompakt. Stämningen dröjer sig kvar långt efter att du har slagit igen boken.