Författare: Thomas Keneally Originaltitel: Season in Purgatory Översättning: Jadwiga P. Westrup Förlag: Wahlström & Widstrand (1978) Antal sidor: 226 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska) Pocket | Adlibris, Bokus
På ön Mus har Tito ett av sina sista fästen. Hit anländer den brittiska kirurgen David Pelham med fallskärm. Hans uppdrag är att upprätta ett sjukhus åt partisanerna och de allierades trupper. På platsen möter han Moja Javich, en partisan som blir honom oumbärlig. Hon kan fixa det mesta, oavsett om det är att bli av med besvärliga personer eller få fram en röntgenapparat. Kanske är det inte konstigt att Pelham blir förälskad i henne.
Julen 2008 fick jag Möte i skärselden av min mormor i julklapp. Sedan dess har den stått och samlat damm i min bokhylla fram tills nu när jag dels saknade mormor, dels behövde läsa en bok som utspelade sig under andra världskriget. Thomas Keneally är för mig en okänd författare, men har tydligen skrivit boken som ligger som grund för Schindler’s List. Jag var tämligen övertygad om att jag inte skulle gilla den här, men tji fick jag.
Möte i skärselden är inte det bästa jag har läst. Långt ifrån. På sätt och vis känns det som en ytlig sammanfattning av det som händer Pelham och hans vänner. Få av karaktärerna blir mer än endimensionella. Pelham är väl den som kommer närmast. Men han är så typiskt brittisk; ni vet, på det här lite koloniala överklassviset som gör att det inte alltid är så lätt att tycka om honom. Han har en stundtals nedsättande syn på jugoslaverna och hans attityd till kvinnor är väl tidstypisk, men märklig. Tydligen är kvinnor närbesläktade med urgamla varelser och reptiler. Alltid lär en sig något nytt.
Även om jag önskar att vi hade fått lära känna de flesta av karaktärerna bättre, så är det något med Keneallys språk som drar in mig i Möte i skärselden. Allt behöver inte vara djuplodade läsupplevelser. Ibland räcker det med att de är trevliga.
Trots att Möte i skärselden skildrar de brutala verkligheterna av kriget så är det faktiskt mestadels trevlig läsning. Detta trots beskrivningar av tarmar sönderslitna av granatsplitter eller arkebuseringar. Men hyckleriet på förhållanden mellan män och kvinnor i partisanrörelsen gör mig förbannad. Pelham och hans kamrater varnas för att inleda affärer med partisankvinnor, då det innebär att de kommer bli skjutna på fläcken. Vi kan ju säga att i vanlig ordning så är det kvinnorna som råkar illa ut, medan männen klarar sig undan.
Möte i skärselden är nog inte det mest minnesvärda jag har läst, men det är ändå en trevlig läsupplevelse.