Musashi samurajen av Eiji Yoshikawa

Författare: Eiji Yoshikawa
Originaltitel: 宮本武蔵 (Miyamoto Musashi); eng. Musashi
Översättare: Sune Karlsson
Förlag: AWE/Geber (1989)
Antal sidor: 1115 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus

Efter slaget vid Sekighara ligger den unge Takezo sårad, men vid liv. Han återhämtar sig sakta och lyckas ta sig hem till sin by. Som en av förlorarna jagas han av Tokugawas segrande armé. Med sitt fruktansvärda temperament får han snart sin hemby att vända sig emot honom, men munken Takuan ser potentialen i honom och leder honom in på en ny väg. Han tar sig namnet Miyamoto Musashi och hänger sig åt Svärdets väg. Flickan Otsu förälskar sig i honom och följer honom på hans väg, även om de ofta är mer isär än ihop. Änkan Otsugi har svurit att ta hämnd på honom och sätter ständigt käppar i hjulet för honom när han försöker nå sitt mål att bli Japans främste svärdsman.

Musashi samurajen köpte jag på Myrorna när jag gick i gymnasiet. Jag vurmade länge för allt som var japanskt, och var inte ens medveten om att Eiji Yoshikawas bok räknas som en riktig klassiker och ofta kallas för Japans Borta med vinden. (Liknelsen är obegriplig.) Historien är baserad på den verklige Miyamoto Musashis liv.

Vad jag däremot lyckades förtränga vid köpet är hur illa jag tycker om riktigt tjocka tegelstenar. Musashi samurajen är sådär överdrivet tjock och hade gott kunnat kortas ned ett par gånger till. Musashi i sig tycker jag är en tämligen ointressant karaktär och ofta föga sympatisk. Vid ett tillfälle blir Otsu kidnappad, han gör ett halvhjärtat försök att hitta henne, lallar sedan runt på landsbygden i tre år utan att ägna hennes öde en tanke. Trist nog är ju denna bok skriven på 30-talet och riktad mot män, vilket gör att de karaktärerna som jag tycker är verkligt intressanta inte får så stort spelutrymme. Vi har ju Otsu, som gör precis det en fin ung dam inte ska göra och flackar runt på landsbygden utan manlig eskort, och sedan den hämndlystne och hatiske Otsugi. Vad jag skulle ha älskat om de hade fått ännu större utrymme!

Sedan gör ju den här utgåvan av Musashi samurajen att de börja rycka oroväckande i ansiktet på mig. Dels det här märkliga beslutet att översätta från engelskans översättning (varför, varför, gör folk så här?!), dels att helt avstå från att försöka återge de artighetsgrader som är inbyggt i den japanska språkdräkten. Det är ju ett val som helt medvetet förändrar ton och känsla i texten. Det här förlaget och korrekturläsning, sedan. Så mycket stavfel och än värre att de aldrig kan stava namnen konsekvent. Bu för den svenska utgåvan, med andra ord.

Men inte ens det skulle nog om detta åtgärdades skulle åtgärda min upplevelse av Musashi samurajen. Den är helt enkelt för långt. Det blir ointressant att läsa om en kille som flackar landsbygden runt, slår några andra snubbar i blodiga slag, sedan flackar runt lite till, filosoferar, kommer till samma insikt om och om igen… Slutet däremot rusar in som en tidvattenvåg och känns rumphugget. Jag har hört rykten om att den amerikanska utgåvan ska vara nedkortad så det kan vara därför. Det kan också förklara varför en del av karaktärernas motivation känns märkliga.

Nej, Musashi samurajen var ingen större hit hos mig. Troligen kommer den få vandra vidare till någon annan så småningom.