Jag har hittat det här konceptet på bloggen Should Be Reading. Varje vecka ska man fundera kring en av följande punkter:
• Describe one of your reading habits.
• Tell us what book(s) you recently bought for yourself or someone else, and why you chose that/those book(s).
• Tell us what you’re reading right now — what you think of it, so far; why you chose it; what you are (or, aren’t) enjoying it.
• Do you have a bookish rant? Something about books or reading (or the industry) that gets your ire up? Share it with us!
• Instead of the above questions, maybe you just want to ramble on about something else pertaining to books — let’s hear it, then!
Min fundering
Jag vet inte om det här faller in under punkt nummer 4 eller nummer 5, men i vilket fall som helst ville jag fundera kring baksidetexter. I helgens jerka tyckte jag att vi kom fram till att baksidetexter är väldigt viktiga för huruvida vi väljer att köpa/låna en bok. Det är den som ska få oss att vilja läsa.
Det är sällan jag har läst någon dålig baksidetext på en bok som jag senare har läst. Oftast har de väckt mitt intresse och inte haft så fel om boken. Den ständiga rädslan är ju att en ska ha gått miste om en riktigt bra bok därför att baksidetexten har varit dåligt skriven…
Nu i april, däremot, har jag läst två böcker med baksidetexter som verkligen har fått något om bakfoten gällande böckerna. Den ena är Ursula K. Le Guins Changing Planes där det står att Sita Dulip är huvudperson. Sita är den som har uppfunnit metoden för att resa mellan planen, men det är en av hennes vänner som är huvudperson. Sita själv är bara med ett fåtal gånger.
Den andra är baksidetexten till Mea culpa. Den stämmer egentligen rätt bra tills vi kommer till den här raden: ””Mea Culpa” (Mitt fel) handlar om skuld och moral, erotisk besatthet och längtan efter ett barn som kunde ge tillvaron mening.”
Längtan efter ett barn som kunde ge tillvaron mening. Va? Var, hur, när, vem? Rebecca har sina barn, förstås. Synne blir visserligen förtjust i en pojke på Mauritius, som hon vill stoppa i resväskan och ta med sig hem för att uttrycka sig lite krasst, men jag upplever inte att det finns en stor längtan efter att bli förälder i boken. Det är definitivt inte en av de viktigaste hörnstenarna i handlingen.
För det mesta tycker jag att baksidetexter är bra skrivna, men ibland får de verkligen saker och ting om bakfoten.
Ibland undrar man verkligen vem det är som skrivit baksidestexten och om de verkligen läste samma bok som en själv. Jag läste nyligen en bok, men jag kommer inte ihåg vilken just nu, som var så.
Med Mea culpa tror jag det var det här ”alla kvinnor vill ha barn” som låg bakom det hela. Men det verkade så löjligt efteråt med tanke på att jag inte upplevde barn som centralt alls för boken, annat än Rebeccas lojalitet och kärlek till sina.
Ibland kan baksidestexten vara helt fel i förhållande till bokens handling. Men dessbättre händer det inte ofta.
Ja, det är ju tur det 🙂
Det är inte så ofta man träffar på riktigt dåliga baksidetexter (eller så gör man det, men det är de böckerna man väljer att inte läsa). Jag råkade på en för några veckor sedan, Isens gåta, som antydde ett stort mysterium under Antarktis is. Jag älskar mysterier, speciellt under isar eller ute i rymden, så den boken var ju ett givet val. Nu fanns det ju inget under isen, tyvärr. På engelska heter boken The sign, vilket ju är ett mycket bättre namn, men Tecknet på svenska blir ju inte så kul så då ändrar vi vad boken handlar om i stället.
En blir ju så himla besviken då 🙁 Det känns nästan som en har blivit lurad.