Författare: Elsie Johansson
Serie: Berättelsen om Nancy, #3
Förlag: Albert Bonniers förlag (2002)
Antal sidor: 282 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
De har begravt pappa. Året är 1941 till att börja med och Nancy och mamma Frida får kämpa för värdighet och överlevnad. Till början sker det i den välbekanta miljön nedanför åsen i Lunda. Sedan kommer den dagen då stugnyckeln hängs på en spik för sista gången. En ny tillvaro i en ny stad ska ta sin början.
Efter den positiva överraskning som Mosippan innebar, var det dags att hugga in på den sista delen om Nancy. Det här är ytterligare en del av den tradition som skildrar fattig-Sverige, denna gång under andra världskriget, och särskilt kvinnornas roll i det. Nu får Nancys mamma träda fram ur skuggorna och mer komma till sin rätt.
Under böckernas lopp har det varit Nancy och hennes mamma mot världen. Nu när mamman börjar ha något utanför hemmet, blir Nancy istället vrång. Det är det som skaver med boken. Hur den här flickan som har varit rätt mogen, plötsligt blir tjurig och ser fel hos alla. Hon gör inte fel, utan det är världen som gör fel mot henne. Det retar upp mig att se henne sabotera för sig själv utan att ta någon form av ansvar. Att hon nästan är villig att kasta bort allt för att allting i mammans liv inte längre handlar om henne.
Nancy känns i närmast repetitiv. Hennes minnesvärdeskomplex och känsla av utanförskap. (Dock är det ju faktiskt hon själv som i denna bok skapar sitt utanförskap.) Hennes systers Bettys hat gentemot henne. Den alltmer komplexa relationen till mamman. Det är få nya element som introduceras, men den kvinnliga vänskapen skildras varmt och innerligt. Romantiken känns dock som om den kom från ingenstans och var föga övertygande.
Inte ens Elsie Johanssons lättlästa, men elegant lyriska, prosa förmår att rädda upp Nancy. Lite trist avslut på en i övrigt intressant läsupplevelse.
Andra delar i serien
Glasfåglarna (recension)
Mosippan (recension)
Nancy
