Natten av Elie Wiesel

Författare: Elie Wiesel
Originaltitel: Le Nuit
Översättare: André Borchert
Förlag: Bookmark förlag (2019)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

När andra världskriget bröt ut var Elie Wiesel 11 år. Inom några år kom han och hans familj att tvingas bort från sitt hem, in i ett ghetto för judar. Sedan fördrevs de även därifrån och hamnade i Auschwitz. Natten är Elie Wiesels smärtsamt levande dagboksanteckningar, från nazisternas skövlingar av hembyn till den fruktansvärda vardagen i koncentrationsläger.

Natten är en sådan där bok som är helt omöjlig att lägga ifrån sig, samtidigt som det nästan är outhärdligt att läsa den. Den är skriven på ett bedrägligt enkelt språk, ett språk som suger tag i läsaren och drar med sig läsaren ned i helvetet.

För det är ett helvete som Elie Wiesel skildrar i Natten. Det är en skildring av en nedbrytning av människor, tills allt som återstår är en kamp för överlevnad. När det finns lite utrymme kvar för kärlek, ens för sina familjemedlemmar, och där rädslan styr. Den grymhet med vilken människor bemöter andra människor är häpnadsväckande. Något som förstärks av det nästan kliniska berättandet.

Natten är ett vittnesmål, för att världen inte ska glömma vad som händer när makten hamnar i fel händer. Hur lätt ondskan kan utplåna det mänskliga förnuftet. Men det är också ett försök att förstå för Elie Wiesel själv vad han har varit med om. I början av boken är han djupt troende, en tro som bit för bit mals ned av upplevelserna. Ändå återkommer han till tron, från diverse synvinklar. Vad den här typen av upplevelser gör med en människas förmåga att tro på Gud. Det väcker tankar och känslor.

Efter att ha läst Natten känner jag mig som en urvriden disktrasa. Men det är en av de viktigaste böcker jag har läst och den borde vara obligatorisk läsning för alla.