A Dog’s Journey

Kan innehålla spoilers för första filmen.

Poster A Dog's Journey

Regissör: Gail Mancuso
Manus: W. Bruce Cameron, Cathryn Michon, Maya Forbes och Wallace Wolodarsky
Skådespelare: Josh Gad, Dennis Quaid, Kathryn Prescott, Marg Helgenberger
Produktionsår: 2019
Längd: 109 minuter

Bailey har levt många liv, men har till sist hittat tillbaka till sin pojke Ethan. Men en hunds liv är så kort jämfört med en människa. Snart är det dags för dem att åter skiljas av döden. Ethan ger då Bailey ett uppdrag: att vaka över hans barnbarn CJ, vars mamma brutit kontakten helt med sin makes föräldrar. Trogen som Bailey är, kommer han att återfödas flera gånger och dyka upp i CJ:s liv när hon som mest behöver en fyrfota vän.

Jag såg A Dog’s Purpose 2019 och blev charmad. När jag såg att uppföljaren A Dog’s Journey fanns på Netflix lade jag genast till den på min lista. Dessvärre lider den lite av det som många uppföljare gör, nämligen att det känns som en upprepning av den första berättelsen. Eftersom Bailey redan är återförenad med sin pojke krävs det nu en ny anledning för hunden att återfödas. Inte för att finna meningen med sitt liv som hund, utan för att skydda och hjälpa en ung flicka att växa.

Visst är A Dog’s Journey lite småcharmig. Josh Gad är riktigt underhållande som rösten åt Baileys olika inkarnationer och hundarna är charmiga. Jag gillar bäst Max, Baileys sista inkarnation, en yorkshireterrier med attityd. Men trots charmen, så saknar denna film djupet och värmen som den första filmen hade. Det blir helt enkelt inte lika gripande. Det finns inget lika tydligt budskap.

Så ja, A Dog’s Journey är en lite småmysig film att slå ihjäl en kväll med, men det är lite som spunnet socker: sött på tungan en stund, försvunnet i nästa. Jag kommer nog inte minnas den.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Malcolm & Marie

Poster för Malcolm & Marie

Regissör: Sam Levinson
Manus: Sam Levinson
Skådespelare: Zendaya, John David Washington
Produktionsår: 2021
Längd: 106 minuter

Regissören Malcolms senaste film, om en drogmissbrukande kvinna, har precis haft premiär. Han anländer hem till sin villa med flickvännen Marie, i väntan på kritikernas respons på filmen. Under denna väntan kommer deras relation att sättas på prov.

Jag valde ju att se Mank tidigare i år på grund av kontroversen med dess casting, och Malcolm & Marie fångade min uppmärksamhet på ett liknande vis. Åldersskillnaden mellan Zendaya och John David Washington har också kritiserats, men här har skådespelarna valt att slå bort kritiken genom att hävda att det är för att man vägrar inse att den tidigare Disneybarnskådisen Zendaya har vuxit upp. Att hon numera är kvinna. Ett intressant knep.

Det finns två positiva saker att säga om Malcolm & Marie. Det ena är fotot, som är snyggt, och valet av svartvitt är estetiskt tilltalande. Det andra är att Zendaya och John David Washington verkligen spelar bra. Fantastiskt, rentutav. Dessvärre är filmen så usel i övrigt att inte ens deras briljanta jobb kan lyfta denna katastrof.

Malcolm & Marie utspelar sig under en enda natt. Hela handlingen känns som om den är överstökad egentligen under den första halvtimmen: Marie är arg för att Malcolm inte tackade henne under sitt tacktal vid filmpremiären, vilket har en del med parets bakgrund att göra. Vad som händer under denna nästan två timmar långa film är att grälet hela tiden blossar upp igen. Två timmar av två människor som bråkar med varandra, som försöker flå varandra levande med sina ord, utnyttja sin kunskap om den andre för att verkligen göra sin partner så illa som möjligt. Och samtidigt något sorts budskap om att vi ska tro att de faktiskt älskar och respekterar varandra. Snälla, kan vi sluta dyrka på den dysfunktionella relationens altare?

Det är inget bra betyg när det känns som en film kunde vara avklarad på en halvtimme, och sedan bara drar ut i det oändligt. Men det är så Malcolm & Marie känns.

Betyg 1 Gillade den inte!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Informanter sökes till studie om utmattningssyndrom bland vårdpersonal

Hej!

Mitt namn är Cassandra Nilsson. Till vardags arbetar jag som stödpedagog inom LSS, men är tjänstledig för att läsa Psykologi 4 vid Linköpings universitet. Nu under våren ska jag skriva en uppsats inom psykologi och mitt valda ämne är utmattningssyndrom/utbrändhet inom vården. Jag letar nu efter personer att intervjua.

Jag söker dig som arbetar inom LSS eller äldreomsorg och som har varit sjukskriven under en längre tid för utmattningssyndrom, men som nu kanske är åter i arbete. Du måste vara över 18 år. Ditt deltagande innebär att vi träffas digitalt för en intervju, som kommer ta mellan 60 till 90 minuter. Du kommer att få prata fritt kring 13 frågor som rör dina erfarenheter av utmattningssyndrom. Det är dina erfarenheter och upplevelser som står i centrum, vilket innebär att det är du som kommer prata mest under intervjuerna. Intervjuerna kommer att genomföras under april.

På grund av de rådande omständigheterna kommer intervjuerna ske digitalt via Zoom/Skype/Teams, vad som fungerar bäst för dig. Dessa kommer att spelas in och det inspelade materialet kommer enbart att användas i forskningssyfte. Som deltagare är du anonym, vilket innebär att du kommer förses med ett fingerat namn. Ditt deltagande i studien är frivilligt och du har rätten att dra dig ur, men på grund av det tidskrävande arbete som analysen innebär är det ej möjlighet att hoppa av när denna är igång. Meddelande om avhopp måste meddelas mig senast den 30 april 2021.

Jag behöver ha svar om ditt deltagande senast onsdagen den 21 mars 2021. Om du har frågor kring studien är du välkommen att ta kontakt med mig på min mejl nedan.

Med vänliga hälsningar,
Cassandra Nilsson

Cassandra Nilsson casni315@student.liu.se
Handledare: Rolf Holmqvist rolf.holmqvist@liu.se

Publicerat i okategoriserad | Etiketter | Lämna en kommentar

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Omslagsbild Nyckeln

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors, #3
Förlag: Pocketförlaget (2014)
Antal sidor: 812 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Det har gått drygt en månad sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal. De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras. (Baksidestexten)

Engelsforstrilogin har gått lite upp och ned för mig. Jag gillade första boken, men blev inte överväldigad. Andra boken var betydligt bättre, vilket gjorde att jag hade höga förväntningar inför Nyckeln. Och missförstå mig rätt, jag gillar verkligen den här boken. Men tycker jag att det hade kunnat vara bättre? Definitivt.

Nyckeln är lite för förutsägbar. Det blir uppenbart för mig tidigt vad beskyddarna är ute efter och hur allt hänger ihop med demonerna. Likaså bitarna med Rådet och Minoo. Jag vet att jag nämnde det i recensionen av första boken, men influenserna från Buffy the Vampire Slayer är än mer tydliga här. Särskilt Buffys sjunde säsong. Jag hade nog önskat mig något mer nyanserat och eget. Något som gjorde seriens blandning av realism och magi och fantastiska karaktärsporträtt rättvisa.

Grejen när man ska skriva actionscener i böcker är den att man ofta rekommenderas att skriva korta meningar. Saker och ting ska hända snabbt. Driva händelseförloppet framåt. Här stöter jag på lite patrull i Nyckeln fram emot slutet. Jag skulle ha önskat att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren hade vågat sakta ned tempot lite. Gett oss en chans att sörja de karaktärer som dog. Nu gick det så hastigt fram att det kändes som om en karaktär jag hade hunnit fästa mig vid bara var en fotnot i berättelsen. Det spelar ingen roll att man försökte hämta upp det här på slutet. Skadan var reda skedd. Dessutom kändes det alltför hastigt påkommet med demonernas nya välsignade, en karaktär som för övrigt aldrig blev riktigt djup. En endimensionell antagonist är bland det värsta som finns i mina ögon.

Så, jag gillade verkligen Nyckeln. Men jag vill att en serieavslutning ska slå mig med häpnad och det gör inte det här.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Cirkeln (recension)

Eld (recension)

Nyckeln

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Ekoenkelt: Vägen till ett hållbart liv av Pernilla Johansson

Omslagsbild Ekoenkelt

Författare: Pernilla Johansson
Förlag: Pagina (2016)
Antal sidor: 160 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Även om storföretag och miljöbusar har ett stort lass att dra för vårt klimats skull, så måste vi alla hjälpas åt. Vi måste ställa om vårt energi- och miljötänk. Ekoenkelt är skriven av Pernilla Johansson, som driver en blogg vid samma namn. Steg för steg visar hon att det inte behöver vara krångligt eller svårt att ställa om till en hållbar livsstil. Det kan till och med vara riktigt kul. Här gås olika områden igenom såsom maten och köket, hemmet, garderoben, resorna och badrumsskåpet. Det ges också tips om vad man kan göra på jobbet eller för att ta ytterligare steg.

Om Klimatpsykologi var för den som redan hade kommit en bra bit på väg i sin resa mot en hållbar livsstil, så är Ekoenkelt det som sätter grunderna. På ett lättbegripligt och engagerat vis lotsar Johansson oss igenom olika områden och deras fallgropar. Hur bör du tänka i köket för att leva mer hållbart? Hur ska du tänka kring din garderob? Det jag särskilt älskar är att hon är oerhört konkret. Hon listar till exempel vilken fisk du absolut ska undvika på grund av dess miljöpåverkan eller för att vi har fiskat för mycket av den. Det gör det lite enklare, när hon är så pass konkret.

Ekoenkelt lär mig en hel del nytt. Att till exempel många hudkrämer innehåller fossila oljor, det var nytt för mig. Det är alltid kul att lära sig något och det här är en bok som får mig att känna mig peppad. Att rensa ur garderob kan ibland kännas motigt, även om jag gör det regelbundet, men när hon motiverar det genom att ett plagg kanske kan skänka någon annan glädje, då känns det lite lättare. Jag vill gärna att mina saker ska få ett nytt hem som tycker om dem lika mycket som jag gjorde en gång i tiden.

Min enda invändning mot Ekoenkelt är det här med resorna. Det känns lite som om Johansson säger att om du sparar in på resandet i vardagen, med bil och så, så kan du unna dig en flygresa någon gång ibland. Vilket inte stämmer överens med något annat som jag har läst. Å andra sidan, jag som aldrig har rest någonstans, har kanske lite lättare än andra, som är vana vid att resa, att vara anti-flygresor…

Ekoenkelt är en fascinerande, inspirerande bok som fungerar alldeles utmärkt till att leda läsaren ut på stigen mot en hållbarare livsstil.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Förvandlingen av Franz Kafka

Omslagsbild Förvandlingen av Franz Kafka

Författare: Franz Kafka
Originaltitel: Die Werwandlung
Översättare: Karl Vennberg och Caleb J. Anderson
Förlag: Modernista (2019)
Antal sidor: 62 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Gregor Samsa är handelsresande till yrket, mest för att hjälpa till att försörja sin familj. Han vantrivs med yrket, men måste arbeta av familjens skuld. En morgon vaknar han upp i sin säng och finner att han är förvandlad till en skalbagge. Hans nya gestalt väcker avsky hos hans föräldrar och syster, men de känner även ett tvång att ta hand om honom.

Jag läste språkinriktning på gymnasiet, men gick tillsammans med de som läste kultur. Därför var det mycket fokus på kultur även i mina studier, såsom i svenskämnet. Läraren vi hade där rekommenderade oss ofta att läsa Förvandlingen och hade ofta den som alternativ när vi hade olika läsprojekt. Men det blev aldrig av att jag läste den i gymnasiet, trots att jag ville.

Istället läste jag Förvandlingen nu. I mina ögon är det en oerhört sorglig berättelse. Gregor Samsa har gjort stora uppoffringar för att hans familj ska kunna leva i den standard de är vana vid, försakat sin lön och arbetat på ett jobb han innerst inne avskyr. Ett jobb som sliter ned honom, psykiskt. Men när han förvandlas, visar det sig att familjen inte är fullt så utblottad som han har blivit ledd att tro. Att han kanske inte har behövt uppoffra sig till den grad han har gjort, vilket även visar sig vara illa uppskattat. Och det får det att värka inom mig av sorg.

Förvandlingen kan på ytan verka ganska absurd. En man som vaknar upp som en skalbagge en morgon? Vad kan det säga oss om vår verklighet? Mycket, faktiskt. Det finns en anledning till att Förvandlingen räknas som en av de stora novellklassikerna. Samtidigt som det är sorgligt, är det också otäckt. Att ha intagit rollen som beskyddare, men sedan misslyckas med att ta hand om de man ska ta hand om, och upptäcka att de kanske inte behöver en längre. Att de kanske till och med skulle tycka att det var skönt om man gick och dog… Parallellerna till att bli gammal eller sjuk och därmed ”värdelös” för sin familj är inte svåra att dra.

Förvandlingen är en kortroman eller novell som väcker mycket starka känslor hos mig som läsare. Kanske är det oklart vad Franz Kafka själv menade, men det går att utläsa mycket i texten.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Dear White People, säsong 3

Poster för tredje säsongen av Dear White People

Skapare: Justin Simien
Skådespelare: Logan Browning, Brandon P Bell, DeRon Horton, Antoinette Robertson
Produktionsår: 2019
Säsong: 3
Antal avsnitt: 10
Längd: 250 minuter

Efter sitt möte med Rikki Carter, har Sam tappat sikte på vad hon vill med sitt liv. Aktivismen är lagd åt sidan. Istället kämpar hon med att hitta riktning för sin dokumentär och sitt liv. Även Lionel har förlorat sitt sinne för riktning. Han utforskar sin homosexuella identitet och skriver under ett pseudonym en erotisk följetong som blir mycket populär på campus. När den karismatiske Moses Brown kommer till universitetet för att undervisa, tycks det vara en välgärning för dem alla. Men med hans ankomst kommer också hemligheter och undanröjda skandaler, som kan vara kopplade till det hemliga sällskapet Sam och Lionel fann.

I tredje säsongen av Dear White People driver manusförfattarna hejvilt med sig själva och serien. Det är som om man anser sig vara tvungna att hitta en ny riktning och förnya serien, vilket är på bekostnad av det som gjorde de tidigare säsongerna så jäkla bra. Istället för att som tidigare fokusera på en karaktär per avsnitt, slängs vi nu hejvilt mellan dem och deras olika berättelsespår. Jag saknar aktivismen och passionen som fanns i föregående säsonger. Även om Logan Browning briljant porträtterar Sams vilsenhet, så saknar jag glöden.

Överlag känns denna säsong lite planlös. Vi driver omkring på campus. Vem som kommer vara säsongens stora antagonist är uppenbart från start, även om jag blir charmad av denna person. Det är inte förrän i avsnitt 8 och 9 som serien glimrar till, när de tacklar det ständigt aktuella ämnet om sexuella övergrepp på universitet. Dessa två avsnitt är lysande, vilket gör det avslutande avsnittet till en större besvikelse än vad det redan är. Det säsongsavslutande tionde avsnittet är en röra, med alternativa universum, filmvisning, diskussioner och ett gigantiskt tidshopp. Efter uppbyggnaden i de föregående avsnitten vill man ju ha ett rejält avslut. Inte att man bara löser det utanför kulissen och slätar över det.

Tredje säsongen av Dear White People känns lite vilsen och är definitivt inte lika bra som sina föregångare.

Betyg 3: Gillade den.

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2 (recension)

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Moxie

Poster för Moxie

Regissör: Amy Poehler
Manus: Tamara Chestna och Dylan Meyer
Skådespelare: Hadley Robinson, Lauren Tsai, Alycia Pascual-Pena
Produktionsår: 2021
Längd: 111 minuter

På Vivians skola är det killarna som är kungar. De kan göra nästan vad de vill, ostraffat, medan tjejer med alltför smala band på sina linnen kan skickas hem. Att killarna är skitstövlar är något man bara får tåla. Men när den nya eleven Lucy börjar på skolan, vägrar hon ta deras skit. Vivian blir alltmer medveten om att något är allvarligt fel med skolan. Faktiskt hela deras stad. Hon börjar få nog av de sexistiska klädreglerna och trakasserierna i korridoren. Inspirerad av sin mammas tid som Riot Grrrl på nittiotalet, och de zine hon hittar från den tiden, skapar hon sitt eget zine: MOXIE, som uppmanar till feministisk aktion. Snart visar det sig att Vivian inte är den enda som har fått nog. Alltfler tjejer sluter sig till rörelsen. Kanske kan de starta en revolution.

Moxie är baserad på en ungdomsbok av Jennifer Mathieu, som jag inte har läst. Men efter att ha sett den här filmen blir jag faktiskt bra sugen. Det är en charmig sak, med en blänk av allvar som gör den oemotståndlig och som får mig att vilja revoltera. Grejen är att Moxie har ben som vilar i verkligheten. Även om det är en komedi, och därför till viss del överdrivet, så har många av de här sakerna hänt i verkligheten. Det är händelser tagna från nyheterna.

Skådespelarinsatserna i Moxie är trevliga. Inget som slår en med häpnad och förundran, men de lyckas porträttera sina karaktärer väl så att man lever sig in i filmen. Ibland blir karaktärerna lite stereotypa. Dramat och konflikten känns igen från de flesta verk som riktar sig mot ungdomarna. Men jag uppskattar att det för en gångs skull är en hälsosam romans som porträtteras.

Moxie är inget mästerverk, men det är en medryckande film som jag tror kommer vara stärkande för många tonårstjejer. Och, för den delen, kvinnor i alla åldrar.

PS. Om jag hade upptäckt Bikini Kill i tonåren hade jag nog blivit mer into punk än vad jag blev.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

The Silver Mage av Katharine Kerr

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild The Silver Mage av Katharine Kerr

Författare: Katharine Kerr
Serie: Deverry, #15
Förlag: Harper Collins (2020)
Antal sidor: 416 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Den västra gränsen är starkt hotad av Horsekin. Staden Cerr Cawnen tycks av vital betydelse för deras planer att ta över Västlandet och utrota alverna. Prins Dar och hans allierade måste försöka komma till stadens undsättning. Samtidigt så dyker de mystiska Dwrgi upp och saboterar för Horsekin. Med hjälp av sina allierade drakar kan kanske prins Dar och hans folk slutgiltigt besegra Horsekin…

The Silver Mage är den avslutande delen i den ursprungliga Deverrycykeln. Sedan plockade ju Katharine Kerr upp serien igen förra året, men det här är det som sätter punkt för det som inleddes med Nevyns obetänksamhet i sitt första liv. När det kommer till en serie som har sträckt sig över hela femton böcker, då vill du ju gärna att den sista boken ska vara något särskilt. Något som knyter ihop allt på ett lysande vis så att du blir slagen med häpnad. Dessvärre lyckas inte The Silver Mage med den biten.

Med tanke på hur mycket vi har ägnat de senaste böckerna åt att bygga upp Horsekin som ett hot mot Deverry och dess grannländer, så är de snabbt överstökade i The Silver Mage. Istället kretsar den mycket kring draken Rori och möjligheterna för honom att bli människa igen. Det känns lite som en antiklimax att bygga upp ett hot som sedan försvinner lika snabbt som om du hade släppt ur luften ur en ballong. Sedan är jag lite bitter över Laz öde, måste erkännas. Jag tycker om att se karaktärer få försoning, men tyckte inte att det fick något tillfredsställande slut här.

Jag tycker om seriens cirkulära struktur; hur tidigare liv har haft en direkt påverkan på nuet. I The Silver Mage läggs den sista pusselbiten till hur det kom sig att många av de konflikter som har präglat serien uppstod. Och vad Haen Marn egentligen är för plats, vad dess syfte är. Det ges en del svar, men hela boken känns trött. Som om den bara vill knyta ihop trådarna så fort som möjligt för att få det hela överstökat. Lägg därtill det där irriterande draget som finns att para ihop allt och alla i sista boken för att de ska få leva i lyckliga tvåsamhet i alla sina dagar. Måste precis varenda karaktär paras ihop med någon, verkligen?

The Silver Mage är en bra bok, men inte fullt lika bra som jag skulle vilja att ett serieavslut är.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Daggerspell (recension)

Darkspell (recension)

Dawnspell (recension)

Dragonspell (recension)

A Time of Exile/Alvblodet (recension)

A Time of Omens (recension)

Days of Blood and Fire (recension)

Days of Air and Darkness (recension)

The Red Wyvern (recension)

The Black Raven (recension)

The Fire Dragon (recension)

The Gold Falcon (recension)

The Spirit Stone (recension)

The Shadow Isle (recension)

The Silver Mage

Sword of Fire

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Operamopsen av Disa Åberg och Linda Bonaventura

Omslagsbild Operamopsen av Disa Åberg och Linda Bonaventura

Författare: Disa Åberg och Linda Bonaventura
Förlag: Ordberoende (2016)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Bostadsrättsföreningen Kastanjen ska genomföra ett stambyte, vilket för samman hyresgästerna på oväntade vis då de tvingas dela kök och dusch i gemensamma utrymmen. Mopsen Malcolm blir förälskad i en avdankad operasångerska och inget blir sig likt i den tidigare så stela trappuppgången. I takt med att rören i huset byts ut genomgår även invånarna ett inre stambyte. Plötsligt skapas relationer som förändrar allt.

Jag har velat läsa Operamopsen sedan jag först hörde talas om den, via… Debutantbloggen, tror jag det var. Jag har för mig att författarna kanske gästbloggade där. Därmed hade jag ganska höga förväntningar, som dessvärre inte infriades. Jag är helt enkelt inte speciellt förtjust i knepet att förmänskliga Malcolm till den grad att han vill skriva en egen opera till sin älskade Gullan. Hans hyperintelligens förklaras genom en hjärnskada som han ådragit sig som valp. Även för en hundälskare som jag tycker att det hela är lite för mycket.

Några har gjort jämförelser mellan Operamopsen och Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, vilket jag inte riktigt begriper. Är det för att romanen för samman en grupp osannolika människor? Eller är det för att karaktärsporträtten är oerhört ytliga, även om Anna Gavaldas blir charmiga vartefter? Den enda karaktären jag riktigt känner med i Operamopsen är Per-Fredrik Silfverstjärna, som är gift med den avdankade operastjärnan Gullan. Hans hemligheter kastar inte bara hans och Gullans äktenskap in i kaos när de avslöjas, utan även föreningen hamnar i kaos.

Jag skulle nog ha tyckt bättre om Operamopsen om karaktärerna hade fått lite mer kött på benen. Då hade relationerna som växt fram mellan dem också känts mer äkta. Som det är nu har jag svårt att bli charmad av berättelsen.

Det gör inte ont på något vis att läsa Operamopsen, men för mig blir det en tämligen ytlig bekantskap. Troligen kommer boken få vandra vidare till en annan ägare.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar