Handbok i digitalfoto av Doug Harman

Postat den fredag 25 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
Handbok i digitalfoto av Doug Harman

Författare: Doug Harman
Illustratör: David Jones
Originaltitel: The Digital Photography Handbook
Översättare: Sofia Pettersson
Förlag: Tukan förlag (2011)
Antal sidor: 221 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Handbok i digitalfoto innehåller expertråd kring fotograferingskonsten (komposition, fältdjup och hur man fotograferar diverse motiv), redigerings- och bildmanipulationsprogram, hur man skriver ut sina bilder för bästa resultat, bygger upp en portfolio och allt om copyright. Doug Harman avser att utrusta dig med allt som krävs för att bli en bättre fotograf.

Efter att ha läst Fotografernas bästa bilder och hur de kom till, blev jag sugen på att börja fotografera igen. Därmed behövde jag fräscha upp mina tekniska kunskaper och plockade ned Handbok i digitalfoto från bokhyllan. Det tog mig oerhört lång tid att läsa den här boken, med mina mått mätt. Den påbörjade den 29 juni och blev inte utläst förrän den 16 juli.

Det största problemet är att den har några år på nacken. När det gäller teknik, så blir böcker snabbt inaktuella. Den här boken inleds med ett avsnitt om val av kamera, olika typer av minneskort, skrivare och diverse annat. Teknik som har hunnit bli betydligt mer avancerad sedan den här boken kom ut. Därmed hoppade jag till sist över det avsnittet i ren frustration.

De tekniska bitarna av Handbok i digitalfoto är däremot delvis fortfarande aktuella. De flesta kameror har snarlika inställningar, vilket gör att teorin bakom hur du bygger upp dina bilder fortfarande kan ge något. Likaså finns det bitar om redigering som fortfarande är användbart. Det är bara så fruktansvärt torrt och tråkigt skrivet att det nästan vaggar läsaren till sömns.

Något annat som förstör intrycket med Handbok i digitalfoto är många gånger illustratören David Jones bilder. De är helt enkelt inte särskilt bra, utan framstår som rent utav amatörmässiga. Därför blir det i närmast skrattretande när boken försöker beskriva något intryck eller känsla som helt enkelt inte finns i en dålig bild. Än mer förvånande blir det när man googlar författare Doug Harman. Han är en skicklig fotograf själv, så varför han inte har valt sina egna bilder för att illustrera sin egen bok är ett mysterium.

Handbok i digitalfoto är en ojämn bok som dessvärre inte gav vad den här läsaren sökte. Jag får söka vidare efter inspiration och kunskap.

Betyg 1 Gillade den inte!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Borta med vinden av Margaret Mitchell

Postat den torsdag 24 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
Borta med vinden av Margaret Mitchell

Författare: Margaret Mitchell
Originaltitel: Gone With the Wind
Översättare: Maj Almqvist Lorentz
Förlag: Bonniers (1961)
Antal sidor: 552 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Scarlett O’Hara är rik från födseln och har därmed blivit oerhört bortskämd. Livet på hennes fars plantage Tara har aldrig inneburit några umbäranden. Att ha roligt och vara den vackraste, mest beundrade flickan i rummet har varit det viktigaste i hennes liv. Men så kommer inbördeskriget. Snart faller hon ned i fattigdom och måste använda varje list hon har till sitt förfogande för att klösa sig ur den.

Borta med vinden är en klassiker jag aldrig har känt mig särskild lockad av att läsa. Förrän jag fick veta att det var min bortgångna mormors favoritbok. Det är hennes exemplar av boken som jag nu har läst, en jubileumsutgåva från 1961. Den är uppdelad i spalter, till och med.

Borta med vinden är en sådan där bok som lever i högsta välmåga i det kulturella medvetandet. Vem har inte hört citatet ”frankly, my dear, I don’t give a damn”? (Det är inte fullt så romantiskt så som populärkulturen vill få oss att tro.) Därför är det överraskande att ge sig i kast med boken och upptäcka hur fullständigt osympatisk Scarlett O’Hara är. Hon är en självisk, girig kvinna med en kärna av stål. Ibland kan läsaren fyllas av beundran för henne, men det överskuggas ofta av hur illa hon behandlar sina medmänniskor. Hennes beundrare och senare make Rhett Butler är likadan. Genom stor del av boken är de lika hemska och förtjänar varandra.

Margaret Mitchell fyller Borta med vinden med rika, mustiga beskrivningar av miljöerna. Läsaren kan känna hettan och sugs in i handlingen. Trots sin längd, flyger sidorna förbi. De osympatiska huvudpersonerna till trots, så är historien verkligen spännande och läsningen flyter på.

Bortsett från en enda sak. Margaret Mitchell var själv uppväxt i södra USA och har fått den romantiserade versionen av berättelsen om inbördeskriget och konfederation med sig från modersmjölken. Borta med vinden är därmed en romantisering av denna tid, av galanta gentlemän och eleganta damer och ett liv där allt var frid och fröjd, som ofta har väldigt lite att göra med verkligheten. Skildringen av slaveriet och de svarta människorna som förekommer i boken, får läsaren att grimasera och knipa ihop ögonen av avsmak. Scarlett O’Hara hävdar att nordstatarna inte ser de svarta för vad de är, men hennes egen av behandling av dem är någonstans mellan okunniga barn och djur.

Borta vinden bjuder på episk, spännande läsning, men läsaren måste vara medveten om att det knappast är en historiskt korrekt skildring av livet i amerikanska södern vid den tidpunkten.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Dikter av Sylvia Plath

Postat den onsdag 23 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
Dikter av Sylvia Plath

Författare: Sylvia Plath
Originaltitel: urval av dikter ur The Colossus, Ariel, Crossing the Water och Winter Trees
Översättare: Siv Arb
Förlag: Modernista (2022)
Antal sidor: 84 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Under sin levnadstid sammanställde Sylvia Plath två diktsamlingar, The Colossus från 1960 och Ariel, som gavs ut två år efter hennes död. Ytterligare två postuma verk sammanställdes, Crossing the Water och Winter Trees. I denna urvalsvolym ingår dikter från alla dessa samlingar. Samtliga är tolkade och utvalda av Siv Arb.

För några år sedan läste jag Sylvia Plaths The Bell Jar. Det är en klassiker som älskas av många feminister, och många av mina vänner, men min känsla inför den var tämligen ljummen. Därför var det på vinst och förlust som jag köpte Dikter på årets bokrea.

Tur är väl det. Sylvia Plath är en oerhört skicklig poet. Ämnena för hennes poesi varierar, men ofta talar de till en kvinnlig erfarenhet som sällan synts i litteraturen. Detta gör det begripligt varför hon är populär hos många unga kvinnor. Även sextio år efter hennes död så är hon fortfarande aktuell.

I de tidigare dikterna har hon ännu inte funnit sin egen röst. De har en vagt formell struktur som gör de en aning stela. Senare vågar hon bryta mot konventioner och hittar sitt eget sätt att uttrycka sig. Hon formar ett unikt bildspråk och blandar in sina egna erfarenheter på ett sätt som resonerar med läsaren. Dikter som Lady Lazarus golvar och det tidigare nämnda bildspråket förhäxar i många dikter. Siv Arb förtjänar en applåd för sin översättning och tolkning av dikterna, då det inte känns klumpigt på något vis. Lyrik är alltid svårt att översätta.

Dikter ger prov på att Sylvia Plath var en stor poet. Kanske borde jag ge The Bell Jar en chans till.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Tisdagstrion: Havet

Postat den tisdag 22 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
Tisdagstrion

Tisdag igen och en ny tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken. Veckans tema är kort och gott havet.

The Girl Who Fell Beneath the Sea av Axie Oh läste jag på min semester. Fantasy baserad på en koreansk folksaga/myt. Mina folk tillber Havsguden, men han tycks ha glömt bort dem. Stormar härjar längs kusten och varje år offras en ung flicka genom att slängas i havet för att bli Havsgudens brud. I år har flickan Minas bror är kär i blivit utvald, men Mina väljer att ta hennes plats. I andevärlden upptäcker hon att Havsguden har försänkts i en djup, förtrollad sömn. Hon måste komma på ett sätt att väcka honom.

I Eliza och hennes monster av Francesca Zappia är huvudpersonen Eliza upphovsman till en oerhört populär webbserie som heter Monsterhavet. Det här är ett riktigt fint porträtt av psykisk ohälsa. Eliza Murk är i verkligheten blyg och helt utan vänner, men på Internet är det något annat. Verkligheten kan inte mäta sig mot Internet. När hon lär känna Wallace Warland, inser hon att verkligheten kanske inte är så hemsk ändå.

Sunrise by the Sea av Jenny Colgan är också det ett riktigt fint porträtt av psykisk ohälsa, så som många av Jenny Colgans senare böcker. Marissa har nyligen förlorat sin älskade morfar och kämpar med att gå vidare. Hon skärmar av sig alltmer från livet och flyr till den avlägsna ön Mount Polbearne. Här kan hon kanske få lugn och ro. Något som spolieras av hennes högljudda, ryska pianolärare till granne.

Publicerat i läsning | Etiketter | 12 kommentarer

The School for Good and Evil

Postat den måndag 21 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
The School for Good and Evil

Regissör: Paul Feig
Manusförfattare: David Magee, Paul Feig och Soman Chainani
Skådespelare: Sophia Anne Caruso, Sofia Wylie, Charlize Theron, Kerry Washington, Kit Young, Cate Blanchett
Produktionsår: 2022
Längd: 147 minuter

Sophie och Agatha har varit bästa vänner sedan barnsben, förenade av en kärlek till sagor och att de har blivit utstötta av sina jämnåriga. När Sophie får höra talas om ett sätt för henne att förverkliga sina drömmar om att bli prinsessa, tar hon den. Agatha kan inte låta sin bästa vän resa på egen hand. De förs till det godas och ondas skola, men inget blir som de tänkt sig. Sophie förs till skolan för de onda, medan Agatha hamnar bland de goda. Plötsligt befinner de sig på motsatta sidor i en uråldrig kamp.

The School for Good and Evil släpptes på Netflix under 2022. Den bemöttes av tämligen ljumna kritikerrecensioner, som framförallt kritiserade handlingen och upplägget. Det gjorde att jag avskräcktes från att se den ett bra tag. Det, och faktumet att filmen är över två timmar lång.

Man får ta The School for Good and Evil för vad det är: some good ole campy fantasy fun. Det är ett underhållande äventyr, som faktiskt lyckas hålla läsarens intresse genom hela sin längd. Den har inte mycket till djup. Ett halvhjärtat försök gör att få till ett budskap om vikten av att se bortom gott och ont, att se till nyanserna som i finns i människor och att en vacker yta inte per automatik ger ett gott hjärta.

The School for Good and Evil är visuellt slående och innehåller en riktigt fin skådespelarensemble. Främst är det lärarna som briljerar, i form av tunga namn som Charlize Theron, Kerry Washington, Michelle Yeo och Laurence Fishburn. Även Cate Blanchett är med och röstskådespelar. Sophia Anne Caruso och Sofia Wylie är riktigt bra i rollerna som de bästa vännerna. Lite besviken blir jag dock på Kit Young, som har imponerat i Shadow and Bone som Jesper. Här känns det mest som om han överspelar.

Om man letar efter lite kravlös underhållning som dessutom bjuder på spänning och vänskap, då är The School for Good and Evil filmen du bör ägna kvällen åt.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Några böcker jag ser fram emot

Postat den fredag 18 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson

Som alltid, finns det en hel uppsjö med böcker att se fram emot bland den kommande utgivningen. Men det finns så klart några jag ser alldeles särskilt fram emot. Jag tänkte därför dela med mig av några av dessa titlar idag.

  • He Who Drowned the World av Shelley Parker-Chan kommer faktiskt ut redan i nästa vecka. Det är en uppföljare till en av förra årets starkaste läsupplevelser, She Who Became the Sun, som är queer retelling av den första kejsaren av Kinas resa mot makten. Jag ser så, så mycket fram emot att läsa den här.
  • Heartstopper: Volume Five av Alice Oseman har länge varit en av årets mest efterlängtade boksläpp. Först skulle den släppas i februari, sedan nu i augusti och nu har den releasedatum antingen i november eller december beroende på källa. Nu går den dessutom att förboka, så vi får hoppas att släppet faktiskt blir av.
  • The Future av Naomi Alderman släpps den 7 november. Hennes debutroman The Power är en sådan bok som jag nog aldrig kommer att glömma bort. Jag hoppas att den här ska vara lika tankeprovocerande och kittlande som debuten var.

Har du någon bok som kommer ut i höst/vinter som du ser särskilt mycket fram emot?

Publicerat i läsning | Lämna en kommentar

Hett i hyllan #418

Postat den torsdag 17 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
Hett i hyllan

Det var länge sedan, men nu hoppar jag på Hett i hyllan inne hos Bokföring enligt Monika. Så här brukar hon beskriva aktiviteten: ”Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?”

Omslag The Encyclopedia of Drawing Techniques av Ian Thompson

The Encylopedia of Drawing Techniques av Ian Simpson köpte jag i mars 2013 på Myrorna. Att den har stått så länge oläst i hyllan är ett mysterium, eftersom jag flera gånger har plockat ner och bläddrat i den. Den verkar bra, pedagogisk och informativ.

Som man förstår av titeln är det ett uppslagsverk för olika teckningstekniker. Några år nu har jag tänkt att jag ska ha som mål att läsa den och öva de olika teknikerna för att utvecklas i mitt egna tecknande. Kanske blir det här en spark i baken?

Den har några år på nacken, då den kom ut 1991 (vi är alltså jämngamla), men teckningskonstens tekniker blir nog aldrig för gamla. Även om det förstås går mode i det, som med allt annat. För närvarande upplever jag att hyperrealism är väldigt inne.

Publicerat i läsning | Etiketter | 1 kommentar

The Animal Book Tag

Postat den onsdag 16 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson

Jag är typ 99.9 procent säker på att jag stal den här inne hos Vargnatts bokhylla i november 2020. Jag kan i alla fall se att den har legat i mina utkast sedan 2020. Den passar perfekt denna vecka när jag inte har några färdiga recensioner att lägga upp på grund av utdragen sjukdom.

1. An animal that only comes up for air, the whale.
What is a book you only put down if you had to?

The House in the Cerulean Sea av T. J. Klune. Den är lite som att sno en stor, varm filt runt sig.

2. Beautiful but scary, the lion.
What is a great book that intimidated you at first?

Jag tror det självklara svaret här är Victor Hugos Les Misérables. Det är en oerhört tjock bok, men det är en fantastisk skildring av människor, fattigdom och revolt. Samtidigt så kanske han inte hade behövt skriva essäer om det parisiska kloaksystemet.

3. Every kid’s favorite, the goldfish.
What is your favorite children’s book, or favorite book as a child?

Den här är svår. Som ett mindre barn, älskade jag Pyttsan-sa och hennes häst av Anna-Lisa Almqvist. Men den barnboksserie som definitivt har format mig mest som människa är definitivt Harry Potter.

4. ”I’ve got a big head, and little arms!” The T-rex.
What is a book that is strong in some areas, but weak in others?

Jag tänker lite på Isabel Ibañez debutroman Woven in Moonlight som jag läste nyligen. Den har ett intressant koncept: att bygga en fantasyvärld utifrån boliviansk historia och kultur. Problemet är att världsbygget är slarvigt, med lite spanska ord inslängda här och var för att försöka skapa en autentisk känsla och huvudpersonen börjar lite för lättvindigt ifrågasätta sitt koloniala världsbild.

5. Spider- nope nope nope nope nope nope
A book you have no intention of going anywhere near.

Det finns ju några stycken, men en som alltid sticker ut är Ender’s Game av Orson Scott Card. Författaren skänkte sina intäkter från böckerna i serien till organisationer som verkade mot homosexuella och bisexuella personers rättigheter. Om du är emot min existens, då kan du inte räkna med att jag ger dig min tid eller mina pengar.

6. The animal that repeats others, the mockingbird.
What’s your favorite adaptation or retelling?

Det här är en av mina favoritgenres, så det var svinsvårt. Men en av de första jag tänkte på var The Witch’s Heart av Genevieve Gornichec, som skildrar jättinnan Angrbodas berättelse ur hennes synvinkel.

7. The laughing hyena.
A book that kept you laughing.

Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman kan ha råkat få mig att skratta högt och ljudligt som en hyena när jag satt på tåget till universitetet.

8. Momma bear!
A book with a fierce female character.

Det finns gott om dem. Men ett bra exempel är väl Circe av Madeline Miller.

9. The horrible, hateful cat.
A book you despise.

Känns som starka ord, men en bok jag inte är särskilt förtjust i är Svart flicka, vita flicka av Joyce Carol Oates. Jag tyckte att det var rasistisk smörja.

10. Man’s best friend…the DOG!
A book by someone you know.

Det är ju rätt många människor som skriver böcker som jag lite halvt känner via bloggar och instagram, men jag känner inte att jag känner-känner dem. Så jag är lite tråkig och lämnar den här raden tom.

Publicerat i läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Sommarens bästa (hittills)

Postat den tisdag 15 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson
Tisdagstrion

Nu är tisdagstrions sommaruppehåll över och Ugglan & Boken är tillbaka med en ny omgång kluriga teman. Veckans tema lyder sommarens bästa (hittills.) Så som vädret har varit där jag bor de senaste veckorna, känns det definitivt som om sommaren sjunger på sin sista refräng och hösten gör sitt intågande…

Några riktigt bra böcker har jag dock hunnit med under sommaren. Bland annat dessa tre:

Book Love av Debbie Tung är ett seriealbum som är perfekt för den introverte bokälskaren. Söta teckningar lyckas verkligen förmedla kärleken till böcker och vad de kan betyda i ens liv.

Husband Material av Alexis Hall får läsaren möta Luc och Oliver från Boyfriend Material igen. I två år har dessa smått dysfunktionella människor hållit ihop och lyckats bygga upp ett hälsosamt förhållande. Runt omkring dem gifter sig alla deras vänner. Luc känner definitivt det sociala trycket att fria. Lika charmig och underhållande som den första boken.

Spegeln sprack från kant till kant av Agatha Christie är en av Miss Marple-böckerna, nummer nio i ordningen. När Heather Babcock förgiftas under en berömd skådespelerskas bjudning, tycks det klart att hon knappast var det tänkt offret. Giftet tycks ha varit menat för den vackra Marina Gregg. Men medan polisen gör sin utredning, ställer Miss Marple sina egna frågor. Den här var oväntat sorglig och tragisk för att vara Agatha Christie.

Bonus: Knäböj: Om kvinnor och styrketräning av Sara Martinsson läste jag ut i söndags kväll. Det är en helt fantastisk essäbok om vad det innebär att ha en kropp, var kvinnorna har funnits under tyngdlyftningens historia och vad det innebär att bli stark, och därmed normbrytande, som kvinna.

Publicerat i läsning | Etiketter | 11 kommentarer

Den amerikanska ovanan

Postat den måndag 14 augusti 2023 av C.R.M. Nilsson

Att vi vårt lilla hörn av världen konsumerar väldigt mycket amerikansk populärkultur är väl knappast någon överraskning.

Nu är det inte någon av dessa ovanor som jag tänkte skriva om idag, utan snarare denna: att låta tv-serier dra ut i all evighet tills dess att de sedan länge har passerat bäst före-datum. Det är sällan jag klarar av att se en amerikansk serie från början till slut, utan jag brukar tappa intresse efter bara några säsonger. Det är som om amerikanska serier bara kan hålla ihop konceptet i några säsonger innan det hela spårar ur.

Ett klockrent exempel som jag ofta tänker på är Arkiv X. Denna kultförklarade sci-fiserie sträckte sig ursprungligen över nio säsonger, varav en av huvudpersonerna – Fox Mulder – knappt var med i de två sista. I den sista säsongen var David Duchovny endast med som gästskådespelare. Med tanke på att en stor del av seriens charm ligger i dynamiken mellan den troende Mulder och den skeptiske Scully, så är det ett märkligt val. Och resultatet blev därefter.

Ett annat exempel är min stora favorit Supernatural. Denna mastodontserie blev hela femton säsonger. Ursprungligen var det tänkt att det skulle bli fem. Det finns karaktärer och berättelser från de andra tio säsongerna som jag älskar, men, med största möjliga kärlek, serien hade faktiskt varit helt fantastisk om den hade slutat vid fem. Sättet som mytologin hakade i och naturligt växte fram under de första fem säsongerna var något av det snyggaste jag har sett när det kommer till tv. Sedan kom säsong sex, som vi helst inte bör prata om, och alla andra försök att försöka överträffa nästa stora skurk. Efter ett tag blir ju tittaren avtrubbad.

Det finns säkert andra exempel – till exempel Grey’s Anatomy, Smallville och NCIS – men det är definitivt en trend med amerikansk tv att man gärna låter tv-serier fortsätta lite längre än vad deras berättelser egentligen håller för. Senare säsonger brukar kännetecknas av allt mer urvattnad handling, alltmer skruvade gimmickar och, ibland, att man byter ut varenda huvudperson som har existerar.

Vad tror du att det här beror på? Eller håller du inte alls med?

Publicerat i film och tv | Etiketter , | 1 kommentar