Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Bonnier Pocket (2019)
Antal sidor: 364 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiska son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.
Jonas Hassen Khemiri är en svensk författare som ofta skriver spännande, på ett experimentellt vis. Hans Allt jag inte minns är fantastisk i sin tvetydighet. Jag ringer mina bröder är en mer politisk text om efterdyningarna av ett terrordåd. Dessa båda är olika, och likaså är Pappaklausulen mycket olik dem båda. Det delar det experimentella, med att ingen av karaktärerna har något namn. Att de alla är opålitliga berättare. Framförallt därför att vi alltid minns saker olika och väver olika berättelser kring våra liv.
Pappaklausulen är en berättelse om en familj som präglas av dysfunktion. Pappan kommer och går lite som han vill, men förväntar sig att barnen ska släppa allt när han behagar släntra in i deras liv igen. Även när de är vuxna, med egna familjer. Syskonen är märkta av sin uppväxt på olika vis. Trots att de i närmast skär sig på varandra vassa kanter, antar de utmaningen att försöka fortsätta vara en familj trots allt.
Oavsett hur vältecknade karaktärerna är, oavsett hur fint mejslat språket är, finns det något med Pappaklausulen som skaver. Som känns forcerat. Det är försöket att få detta till att vara en humoristisk bok, såsom som många av recensionerna beskriver den som. Det finns vissa saker som det är svårt att skriva roligt om. Som en narcissistisk pappa som emotionellt misshandlar sin son och särbehandlar sin dotter, tills de är lika trasiga som honom själv.
Pappaklausulen är på många sätt minst lika bra som Jonas Hassen Khemiris andra böcker, men försöken att göra den rolig får den snarare att kännas tillkämpad och tillgjord.
