Regissör: Rebecca Hall
Manus: Rebecca Hall
Originaltitel: Passing
Skådespelare: Tessa Thompson, Ruth Nega, André Holland
Produktionsår: 2022
Längd: 98 minuter
Irene är en ung, svart kvinna som lever med man och barn i 20-talets New York. En dag springer hon på en gammal vän från high school-tiden, Claire, och de återupptar sin bekantskap. Snart står det klart att Claire har gift sig med en vit man, som tror att hon också är vit. Men trots att hon har gift sig rikt, saknar Claire den gamla goda tiden och den hon egentligen är. Hon söker sig alltmer till Irene och hennes sällskap. En ömsesidig besatthet utvecklas mellan de båda väninnorna som hotar att kollapsa de noggrant konstruerade verkligheter de båda innebor.
Passera är en Netflixproduktion, baserad på en bok av Nella Larsen som delvis hämtar inspiration ur författarens eget liv som ”mixed-race.” Eftersom jag tycker väldigt mycket om både Tessa Thompson, som porträtterar Irene, och Ruth Nega, som spelar Claire, blev jag genast nyfiken på filmen.
Det är svårt att egentligen beskriva Passera som film. Det är ett långsamt, lågmält relationsdrama, men med en konstant spänning under ytan. Irene får alltmer svårt för sin tidigare väninna, när det tycks som denna försöker ta över hennes liv. Trots att det flimrar förbi skickliga skådespelare i bakgrunden, så är det ju Thompson och Nega som stjäl all min uppmärksamhet. De har en enastående kemi mellan sig, som gör väninnerelationen alltmer olycksbådande.
Med sin svartvita, 20-talsestetik är det svårt att slita blicken från Passera. Den är visuellt slående, samtidigt som musiken väl passar det lite olycksbådande som vila över filmen. Trots det långsamma tempot, är filmen aldrig tråkig. Den väcker frågor kring identitet och tillhörighet på ett mycket finstämt vis. Och slutet lämnas öppen för tolkning på ett sätt som gör att jag har svårt att sluta tänka på filmen efteråt.
Passera kommer nog inte vara allas kopp av te, men jag måste erkänna att jag verkligen gillade den skarpt. Och har svårt att sluta tänka på den.
