Personligt

I härvan av mina hormonproblem efter hypofyskirurgin har jag nämnt en eller två gånger att de också upptäckte att jag har fertilitetsproblem. Mina värden har legat på gränsen till att läkarna ska tänka sig att låta mig genomgå en äggstimulering; frysa ned mina ägg innan de blir alltför dåliga eftersom värdena bara kommer att bli sämre och sämre.

Så jag bestämde mig för att göra åtminstone ett försök. Tanken var att göra det i januari, men det var så mycket med flytten att jag inte hann med. Istället blev det februari och jag har nu hållit på i två veckor. Att ge sig själv sprutor varje kväll kan jag inte påstå är något kul. Det är först nu på slutet som jag har slutat få ångest redan klockan ett på dagen över att jag ska ta två sprutor kvart i tio på kvällen.

Det har blivit en hel del tårar dessa kvällar. Den första sprutan, Menopur, gick väl an, men så skulle jag några dagar in introducera en andra spruta, Orgalutran, som jag hjärtligt avskyr. Första kvällen jag skulle ta den fick jag faktiskt en panikattack och tänkte avbryta behandlingen, så jag gick och lade mig utan att ta den. Men tjugo i tolv på natten knatade jag upp ur sängen och tog den likförbannat. Lika delar för att jag är envis och för att jag är dum i huvudet.

Anledningar till att jag avskyr Orgalutran: 1. Grövre nål. 2. Biverkningar. Jag trodde först att det var jag som gjorde något fel som blev så röd och svullen kring injektionsstället, men så läste jag bipacksedeln ytterligare en gång och insåg att det var en vanlig biverkan. Och det var ju försvunnet på morgonen.

Men nu mot slutet kändes det som om jag vande mig vid sprutorna, även om jag inte tyckte om dem. Kontrollerna var lite svårare att passa in i livet, men det gick. Det var en lättnad att vid första kontrollen höra att jag hade svarat bra, eftersom det var ett par dagar efter Orgalutran-fiaskot. Även vid andra kontrollen sa de att det såg fint ut. Men igår, vid min tredje kontroll, var läkaren lite mer tveksam. Det hade inte riktigt växt till sig fullt så mycket som hon skulle vilja.

Det blir äggplock ändå imorgon. Jag fick instruktioner för den tredje sortens spruta, som var den lättaste, och fick ta den på jobbet i går kväll eftersom det var viktigt att jag tog den på prick klockan nio igår och jag slutar kvart över under mina kvällspass. Inte heller det den roligaste upplevelsen, att smita in i omklädningsrummet och ge sig själv en spruta. Som tur är har jag förstående kollegor.

Så nu sitter jag här, ensam i min lägenhet, och är nervös inför morgondagen. Det värsta med den här behandlingen är att även om mina äggblåsor har växt bra, så finns det ingen garanti för att det är ägg i dem. Det vet en inte förrän en gör själva ingreppet.

Så ni kan väl hålla tummarna för mig imorgon klockan nio? Att det finns några ägg där så att jag inte behöver göra om det.