Detta är en serie med inlägg på HBTQ-tema som kommer att publiceras under Pride-veckan. Jag gjorde något liknande 2014 under banderollen Pride 6x, men eftersom jag har helgledigt numera så blir det bara fem inlägg denna gång. Därtill tänkte jag fokusera på specifika boktips.
Dagens tips är ett franskt seriealbum, som även har filmatiserats: Blue Is the Warmest Color (Le bleu est une couleur chaude) av Julie Maroh. Boken handlar om Clementine, en alldeles vanlig tjej med vänner, familj och en kille som är kär i henne. När en av hennes bästa vänner tar henne med till en lesbiskbar möter hon Emma med det blåa håret och det starka självförtroendet. Attraktionen är omedelbar, men kommer pröva Clementines bild av sig själv och relationen till hennes föräldrar.
På många sätt faller Blue Is the Warmest Color inom ramarna för vad en HBTQ-berättelse ”ska” vara, vilket gör att det kan kännas som om du har läst det förut. Men Clem och Emma är frustrerande, underbara, mänskliga karaktärer som grep tag i mig och inte ville släppa taget. Jag har velat ruska om dem, samtidigt som det som händer dem gör mig ledsen. Berättelsen berörde.
Teckningsstilen är udda, men fin. Stor delen av berättandet sker genom återblickar, som är svartvita sånär som på färgen blått. De här glimtarna av blått i en annars svartvit värld är verkligen effektfulla. I nutid är färgerna mer dämpade, vilket även passar historien.
Jag har ännu inte sett filmen, som kom under en del kritik. Bland annat från seriens skapare Julie Maroh som, på grund av en väldigt detaljerad sexscen, undrade hur hennes kärlekshistoria kunde ha förvandlats till pornografi. Jag vill ändå se den.
