Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Maggie Stiefvater Serie: The Raven Boys Cycle, #4 Förlag: Scholastic (2016) Antal sidor: 439 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Gansey har varit uppfylld av ett storskaligt sök: jakten på den slumrande och förlorade konungen Glendower. Kring sig har han samlat andra, en efter en, som deltar i hans sök: Ronan, som stjäl från drömmar; Adam, vars liv inte längre är hans eget; Noah, vars liv inte längre är en lögn; samt Blue, som älskar Gansey fastän hon är övertygad om att hon är ödesbestämd att döda honom. Nu börjar slutet närma sig. Drömmar och mardrömmar samlar sig. Kärlek och förlust är oskiljbara.
Som bekant så älskar jag Maggie Stiefvaters sätt att skriva och främst hennes förmåga att skapa karaktärer. Därför har jag under de år som jag nu följt Blue, Gansey och de andra försökt sätt fingret på vad det är som gör att den här serien inte riktigt griper tag i mig på det sätt som hennes andra har gjort. Kan det vara så enkelt att hon har övergått till att skriva i tredje person och att jag därför inte kommer karaktärerna lika nära? Stiefvater är lysande på att skriva i första person och verkligen få en att känna med karaktärerna.
Ändå kunde jag inte vänta på den svenska översättningen av The Raven King, utan slog till och köpte den på engelska. Samma dag började jag läsa. Allting flyter på. Jag kan inte sluta läsa, även om jag upplever att berättelsen saknar större överraskningar utan det går lite som väntat. Annat än att Stiefvater faktiskt vet hur demoner ser ut. Det gav mig rysningar.
Jag har alltid ansett att Stiefvater är en vass stilist, men i The Raven King och tidigare delar av serien har hennes språk övergått i en tendens till babblighet. Som om hon testar lite hur långt redaktören tänker låta henne gå när hon blandar in Internetspråk (Tumblrdialekten, främst) i berättelsen. Ändå finns det ljuvliga meningar som ger upphov till ljuvliga ögonblick när jag verkligen känner med karaktärerna. När något inombords rister till och jag inte kan annat än buga mig inför hennes skicklighet.
Det är nämligen något visst med The Raven King. Det är som om den plockar isär mig i små, små bitar och sedan sätter ihop mig igen. Så gott som vanligt, men ändå förändrad. Med en tomhetskänsla efter att ha läst sista sidan och en ovilja att påbörja en ny bok. Jag vill leva mig kvar i den här världen ytterligare ett tag.
The Raven King är inte, i mina ögon, Maggie Stiefvaters bästa, men herregud, kvinnan har en otroligt hög lägstanivå. Vem vet, kanske stiger den i min aktning om jag läser serien rygg till rygg.
Andra bokbloggare om The Raven King
Bokparadiset; Boktycke; Read N See; Tilda reads
Andra böcker i serien
The Raven Boys (recension)
The Dream Thieves (recension)
Blue Lily, Lily Blue (recension)
The Raven King
Jag har bara läst The Raven Boys i den här serien än så länge och den älskade jag. Har även läst andra böcket av författaren och tycker att hon förtjänar att heta Magic Stiefvater. 🙂
Jag tycker att The Dream Thieves är bäst i serien. Men visst är hon Magic Stiefvater 🙂
Pingback: Månadsrapport: Juli 2016 - C.R.M. Nilsson