Rävsång av Christin Ljungqvist

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: Gilla Böcker (2014)
Antal sidor: 302 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

En av höstens mest efterlängtade böcker har varit Rävsång av Christin Ljungqvist. Hennes tidigare spökböcker har ju tagit mig med storm, så förväntningar var väldigt höga när denna damp ned i brevlådan i förra veckan.

I Rävsång får vi möta Finn precis när han kommer hem till Sverige. För snart två år sedan söp Finns pappa ihjäl sig och han behövde fly den inrutade vardagen, där han inte fick sörja på riktigt. Men nu är han hemma och vill gå vidare, men det är som att det inte riktigt går, som om något, någon, hindrar honom och resten av familjen. Finn plågas av en mystisk huvudvärk, tv:n tycks sätta på sig själv ibland och saker som har försvunnit dyker plötsligt upp igen. Men så flyttar en tjej in på våningen under och hennes utstrålning gör Finn mållös.

Det känns som om det är sorgearbetet som står i centrum för Rävsång, med hemsökelsen som en bihistoria. Finns pappa har inte varit någon pappa på riktigt, utan det har snarare blivit de andras roll att ta hand om pappan medan han ännu var i livet. Det är något som är svårt att förlåta, som kanske inte borde förlåtas. Mycket motstridiga känslor yr i luften. Särskilt känslan av att inte ha vetat så mycket om pappan.

Jag känner mycket med Finn, och förstår varför han reagerar som han gör. Han har min fulla sympati gällande att bara vilja ge sig av, att hitta en plats där sorgen kan få det utrymme som den kräver, men samtidigt kan jag inte hjälpa att jag blir irriterad på hans ensidighet, att det bara är han som lider, även om han vaknar upp och inser att han kanske är lite lik sin farsa, att han måste reparera de relationer som han har skadat.

Det händer inte så mycket i Rävsång, utan det är relationerna och sorgen som står i centrum. Mycket är väldigt fint skildrat, mycket går raka vägen in i hjärtat. Vid några tillfällen snörvlar jag till. Men tyvärr blir jag inte helt såld. Det känns som om spökdelen handlar lite väl i bakgrunden och som om tempot är alltför långsamt. Till detta tillkommer att det känns som om det blir väldigt mycket korta meningar, väldigt stackato, på ett sätt som störde mig i min läsning. Kanske är det en förlängning av Finns stamning. Det var åtminstone något jag funderade på under läsningen.

Rävsång lever kanske inte riktigt upp till sina föregångare, men det är stört omöjligt för Christin Ljungqvist att skriva en dålig bok. Jag väntar ivrigt på nästa.