Kaninhjärta

Betyg: ☆☆☆☆ REKOMMENDERAD
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: gilla böcker (2012)
Antal sidor: 273 sidor

Köp den hos till exempel Adlibris eller Bokus.

Mary och Anne är tvillingar som kanske inte borde ha döpts till något som så lätt kan sättas samman. Marianne. Mary är den drivande kraften och Anne är följare. Så när Mary vill att de ska rymma hemifrån en tid, följer Anne efter trots sina onda aningar. Spökena som varit deras följeslagare genom hela livet varnar henne att om de reser kommer det att avgöra deras framtid. I storstaden möter de Emilia, som liksom dem har en synsk förmåga men vars agenda kan vara ett hot mot tvillingarna. I jakten på en försvunnen flicka inser Anne att spöken har rätt – att deras framtid är avgjord – men är oförmögen att sluta följa den väg de har slagit in på.

Det första som slår mig är hur mycket jag tycker om sättet som Ljungqvist skriver på. Jag bläddrade i den när jag hade köpt den och var tvungen att läsa följande högt för min följeslagare:

Mamma gjorde många misstag med dem, fick Anne veta och lära sig av Mary. Det första var att hon gav dem namn som kan sitta ihop så istället för att ropa Olga och Stina eller Sonja och Mia eller Star och Moonlight ropade hon och sedan alla andra Mary Anne, MaryAnne, Maryanne, Marianne. Det var därför som de växte ihop till en person med en röst och en tanke och Mary var rösten och Anne var tanken.

Det är få författare som får så här långa meningar att fungera, men Ljungqvist lyckas. På något sätt sätter det ett högt tempo för berättelsen och läsaren känner sig jagad. Läsaren vet nästan från första början att något hemskt är på väg att ske. Men hela tiden finns ett slags hopp om att det ska gå att ändra och jag kände Annes vilja att förändra framtiden krypa in i mig själv. Det är en mörk berättelse och det är en krypande känsla som övertar dig när du läser vidare. Något hemskt är på väg att hända, men du kan inte se bort. Du måste fortsätta att läsa. Jag kunde verkligen inte lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat.

Trots att jag tycker så pass mycket om prosan och handlingen, kan jag inte ge denna bok högsta betyg. Jag kan varmt rekommendera den, men den får inte mer än fyra stjärnor av den enkla anledningen att boken i stort sätt saknar sympatiska karaktärer. Jag vill tycka om Anne, men hon verkar inte ha några egna tankar eller känslor, utan driver mest omkring. Mary är en karaktär som jag kanske borde hysa ett visst mån av sympati för, men när jag läser tycker jag att hon verkar vara en genomrutten person. Hon verkar vilja såra människor och just hennes illvilja klarar jag inte av. Hanna är den enda karaktär jag tycker om och vi kommer henne inte särskilt nära. Jag tyckte om Peter fram till dess att han började stöta på Hanna och tycktes njuta av att göra henne illa till mods. Bristen av sympatiska karaktärer förtar lite nöjet med boken.

Ljungqvist är en författare jag ser fram emot att läsa mer av.

Andra böcker i serien

Kaninhjärta

Fågelbarn (recension)

Rävsång (recension)