Rosor skador av Jenny Tunedal

Författare: Jenny Tunedal
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Antal sidor: 149 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från Svenska förläggarföreningen. Tack så 
mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Vad händer egentligen med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv? Relationen mellan dotter och mor förändras och förvrids, men förblir även ända in i det sista. Genom spegling med berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi försöker Rosor skador skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som något läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

Rosor skador är det första recensionsexemplar jag själv bett om som jag har övervägt att lägga åt sidan, oläst. Inte för att det är dåligt. Snarare är det kanske för bra. Jenny Tunedal kryper in i demensens gränsområde på ett sätt som sätter igång ångestfladdret hos mig, eftersom jag själv har erfarenhet av att arbeta inom området. I denna diktsamling får läkare, vårdpersonal, mamman som är dement och dottern komma till tals. Det skildrar ångesten, rädslan, vreden, våldet, sorgen. Det kommer för nära inpå.

I Rosor skador närmar sig läsaren demensen, att vara i den, att betrakta den utifrån någon som håller på att förlora sig själv. ”För det mesta lever människor i identitet och minne” lyder en rad i diktsamlingen. Vad händer med identiteten när minnet sviker? När de minnen som har format den du är inte längre finns åtkomliga? Ibland känns det som om Tunedals ord får mig att förstå, för att sedan få mig att känna att jag inte fattar något. Men jag tror att genom att läsa dessa ord får en större insikt i sjukdomen.

Kanske framförallt från ett anhörigperspektiv. I Rosor skador skildras sorgen av att förlora en människa som ännu lever. Att se sin mamma förvandlas till någon som inte är mamman, med enbart små stunder där författaren åter får vara dottern. Att kunna ta på sin mamma, men att kärnan i den hon har varit tycks vara försvunnen. Eller finns den kvar? Dessa små stunder av klarhet när mamman vet vem hon är, bara för att glömma. Bara för att bli elak och avvisande.

Rosor skador blandar även in en remix av kung Lear, där kung mor och döttrar får komma tals. Även konversationer mellan läkaren som har gett namn åt Alzheimers sjukdom och kvinnan som var den första patienten tar utrymme. På detta vis utforskas sjukdomen bortom det personliga, samtidigt som de förstärker de personliga dragen.

Rosor skador är en vandring ned i den helvetets korridor som är demens, och erbjuder således inte läsaren någon tröst, men kanske en aning om förståelse.