Rule of Wolves av Leigh Bardugo

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i Grisha-verse.

Författare: Leigh Bardugo
Serie: Nikolai Duology, #2
Förlag: Imprint (2021)
Antal sidor: 592 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Ravka står under större hot än någonsin. Fjerdas massiva armé förbereder sig för invasion. Kung Nikolai måste använda sig av varje uns av sin påhittighet och charm, men även monstret han bär inom sig, för att vinna denna strid. Men ett mörkt hot hägrar som inte kan besegras av den unge kungens gåva för det omöjliga. Hans general Zoya har förlorat mycket till striden: sin familj, sin mentor och nu har hon sett sin värsta fiende återuppväckas. Hon vägrar begrava ytterligare en vän. Nu kräver plikten att hon omfamnar sina krafter så att de kan bli det vapen nationen behöver, oavsett vad det kostar. Ensam i Fjerda, utkämpar Nina Zenik en strid inifrån landet för att rädda sitt Ravka och utkräva sin hämnd. Men hennes begär efter hämnd kan komma att kosta Ravka sin frihet och henne själv att hela sitt sörjande hjärta.

På något vänster hade jag missat att Rule of Wolves skulle komma ut i år. När jag såg det i ett nyhetsbrev från Goodreads, kan jag ha gett ifrån mig ett pinsamt pipande ljud av förtjusning. Det har knappast gått någon som läser denna blogg förbi hur mycket jag älskar Leigh Bardugos böcker om grisha och Ravka.

Förväntningarna på Rule of Wolves var med andra ord höga. Inledningsvis hade jag svårt att komma in i den. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket i början. Det är ränker och politik, och försöka utmanövrera varandra hela tiden. Bardugo är skicklig på att skildra saker ur synvinklar av karaktärer som inte har alla fakta, vilket gör att när manövern i sin helhet blir läsaren lika förvånad som karaktären. Dock använder hon detta grepp lite väl mycket här, vilket känns tjatigt.

Men så kommer vi till den punkt när jag förälskar mig i Rule of Wolves. När karaktärernas relationer får ta större utrymme och fånga oss. Jag tänker på den Zoya vi mötte första i Grishatrilogin och den Zoya hon har blivit här. På Nikolais utveckling sedan han introducerades som piraten Sturmhond till den kung han är idag. På den Nina Zenik jag förälskade mig i på Ketterdams gator och den mognare, mörkare individ hon har blivit. Jag är förälskad i karaktärerna och den värld som Bardugo har skapat.

Och jag imponeras av hur lätt Bardugo skriver representation. Rule of Wolves befolkas av människor med alla möjliga hudfärger, sexualiteter och även könsidentiteter. Det är inget som poängteras eller skrivs ut. Det bara är, såsom det är i verkligheten. Verkligheten är ett överflöd av uttryck för vad det är att vara människa och få författare lyckas på det vis som Bardugo med att skildra det regnbågsskimmer av människor som finns.

Rule of Wolves börjar segt, men tar mig sedan med storm. Jag ser verkligen fram emot var Bardugo ska föra mig härnäst i denna värld, särskilt som det verkar involvera ett återseende med Kaz Brekker och hans kråkor.

Andra delar i serien

King of Scars (recension)

Rule of Wolves