Sherlock, säsong 4

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Mark Gatiss och Steven Moffat
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman
Produktionsår: 2017
Säsong: 4
Antal avsnitt: 3
Längd: 265 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sherlock Holmes är tillbaka i Storbritannien för att utreda om det är så att Moriarty kan ha återvänt från de döda. Samtidigt blir Mary och John Watson föräldrar när hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka dem. På tal om det förflutna så verkar en hemlighet från Sherlocks förflutna vara fast beslutet att ta sig upp till ytan och ställer John och Sherlock inför deras största utmaning hittills.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett sista avsnittet i fjärde säsongen av Sherlock är: går det att tycka att något är riktigt bra och samtidigt vara gruvligt besviken? Sherlock är, i min mening, en av de bästa saker som har gått på tv under de senaste åren. Förälskelsen när jag såg första säsongen var total och uppslukande. Ingen av de senare säsongerna har kunnat leva upp till den upplevelsen.

Men denna fjärde säsong känns inte ens som Sherlock. Den inleds av avsnittet The Six Thatchers, där Mary och John måste vänja sig vid att vara småbarnsföräldrar samtidigt som hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka henne. Det känns som en helt vanlig, om än fruktansvärt rörig, actionrulle men med Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i huvudrollen. Och slutet. Aldrig tidigare har jag fått impulsen att kasta en fjärrkontroll i golvet. Så fruktansvärt onödigt.

Det avsnitt som känns mest som det Sherlock jag förälskade mig i är The Lying Detective, där Sherlock blir övertygad om att en rik filantrop i själva verket är en seriemördare. Det är en intressant tolkning av novellen The Dying Detective och Toby Jones är briljant i sin roll som Culverton Smith. Så sjukt obehaglig.

Kanske är det The Final Problem som riktigt hamrar hem känslan av att det inte känns som Sherlock. Ett skräckfilmsaktig avsnitt i Saw-anda är det onekligen välspelat av samtliga skådespelare, visar oss mer av relationen mellan Mycroft och Sherlock och får mig att sitta som på nålar genom hela avsnittet, men som sagt, känslan är inte riktigt där.

Överlag känns det som om den fjärde säsongen är den där manusförfattarna och regissörerna har låtit sin fantasi riktigt spinna loss, både på gott och ont. Kameravinklar och animationer som jag har gillat skarpt i tidigare i säsonger löper här amok på ett vis som gör att jag känner mig i närmast snurrig. Om det här blir den sista säsongen blir jag uppriktigt ledsen.

Denna fjärde säsong av Sherlock bjuder på fina skådespelarinsatser och avsnitt som håller tittaren fastklistrad, men är samtidigt riktigt rörig och känns inte som den tv-serie jag förälskade mig i.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv. Bokmärk permalänken.

6 svar på Sherlock, säsong 4

  1. Koko skriver:

    Jag håller med dig. Älskade Sherlock när den kom och var sååå besviken på den sista säsongen 🙁 Utom då The Lying Detective, som var helt ok, speciellt Toby Jones. Men inget i stil med första säsongens (1&3), som var brilljanta.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      The Lying Detective var verkligen det bästa avsnittet i säsongen. Själv har jag aldrig riktigt tyckt att någon av säsongerna levde upp till ettan, även om jag gillade tvåan. Jag hade svårt för trean också.

  2. Lena skriver:

    Skall se denna säsongen snart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.