Signal av Stephen King

Författare: Stephen King
Originaltitel: Cell
Översättare: Anders Bellis
Förlag: Bra Böcker (2008)
Antal sidor: 350 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En dag raderar mobiltelefonerna all mänsklighet från miljontals människor, vilket bara lämnar kvar aggressiva och destruktiva impulser. De som inte äger några mobiltelefoner, såsom illustratören Clayton Riddell och hans vänner, måste kämpa för sin överlevnad. Samtidigt oroar sig Clay för sin fru, som han separerat ifrån, och deras son och beger sig till fots för att hitta dem. Men mobilgalningarna börjar snart utvecklas på oroväckande vis…

Med en författare som har varit verksam så länge och så produktiv som Stephen King, är det oundvikligt att man ibland upprepar sig. Ibland blir det bättre, ibland blir det sämre. Signal känns som en billig kopia av Pestens tid. Men istället för att en superinfluensa utrotar stora delar av mänskligheten, är det här våra mobiltelefoner som stjäl vår grundläggande mänsklighet.

Signal är en ytterst cynisk och pessimistisk berättelse. Det är nog själva den grundläggande premissen som jag har problem med. Vad signalen gör är att den raderar vår programmering, vår civilisering, och återför oss till vår grundläggande programmering: raseri och en villighet att döda. Jag minns att en lektor i psykologi sa till oss att människan i grunden är altruistisk, vilket är något jag håller fast vid. Man har ju sett att stenåldersmänniskor tog hand om och vårdade sina medmänniskor med funktionsnedsättningar, och stenåldersmänniskor brukar få oförtjänt rykte som våldsamma och brutala. Att människan skulle ha kommit dit hon är på grund av sin villighet att döda allt i sin väg köper jag helt enkelt inte.

Sedan förstår jag att myten om att vi inte använder hela vår hjärnas kapacitet är lockande inom den spekulativa fiktionen. Men det är just en myt. Och King använder den gärna friskt, nu åter i Signal. Anledningen till att hjärnan kan återhämta sig efter skador har med dess plasticitet att göra, dess förmåga att bygga nya nervbanor för att ersätta gamla.

Mitt tredje problem har nog med karaktärerna att göra i Signal. Det här brukar annars vara Kings paradgren: att skapa levande karaktärer som man snabbt tar till sig. Här fastnar jag inte riktigt för någon. Dessutom irriterar jag mig på hebefilin som florerar. Det poängteras om och om igen att Alice bara är ett barn, men samtidigt känns det som om Clay på var och varannan sida måste stoppa in en betraktelse över hennes skönhet.

Så nej, jag tycker inte Signal var Kings bästa och blev ärligt talat lite besviken eftersom idén är så bra.