Sin City: Det är Frank Miller, vad hade du väntat dig?

Betyg: ☆
Regissör: Frank Miller, Robert Rodriguez, Quentin Tarantino
Skådespelare: Jessica Alba, Benicio del Toro, Brittany Murphy, Clive Owen, Mickey Rourke, Bruce Willis, Elijah Wood
Produktionsår: 2005
Längd: 117 minuter

Handling

I en mörk och olycklig stad, fastnar tre olika personer i den våldsamma korruptionen som löper amok och tvingas sätta sig upp mot monstruösa, men mäktiga män. Hartigan jagar en mördande pedofil som har kopplingar till en högt uppsatt politiker. Marv jagar den som har satt dit honom för mordet på en prostituerad. Dwight återvänder för att upptäcka att hans tjej har slagit ihop det med en kvinnomisshandlare och måste stoppa honom från att leta rätt på ett offer.

Kommentarer

Det som drog mig till Sin City och som gjorde att jag ville se den, var det visuella. Nu menar jag inte våldet och slagsmålsscenerna, utan jag menar färgsättningen. Eller bristen på färgsättningen. Det svartvita med enstaka färgklickar här och var är slående visuellt.

Likaså tycker jag att den är uppbyggt på ett snyggt vis rent berättartekniskt. Det blir nästan ett cirkulärt mönster där de återvänder till början efter två mellanspelande berättelser. Att filmen börjar och slutar på ett liknande sätt knyter effektfullt ihop säcken.

Men annars – vad är det här? Är det meningen att jag ska bry mig om de här karaktärerna? Därför att jag känner ingenting inför Hartigan, Marv eller Dwight, annat än leda och äckel. Det är väl det som präglar hela min upplevelse av filmen: inget engagemang i karaktärerna, leda och kväljningar på grund av det onödigt brutala våldet.

Jag ger inte mycket för karaktärernas hårdkokta dialog, även om den är oavsiktligt humoristisk ibland. Ständigt återkommer jag till frågan, är det meningen att jag ska heja på dem? Därför att det gör jag inte. Jag vill mest att de ska besegra sina skurkar så att filmen kan ta slut någon gång. Inte heller är jag mycket för karaktärernas hyckleri. Dwight tänker att han inte tål kvinnomisshandlare, men tio minuter senare lappar han själv till en kvinna.

De enda personerna jag är intresserad av är tjejerna i Old Town, men det är ju också ett av filmens problem. Det verkar inte som om det finns en kvinna i denna stad som in är a) prostituerad b) strippa c) servitris som är klädd i bara underkläderna på sitt jobb. Även i de fall där det beskrivs som om de är fullt kompetenta att ta hand om sig själv (till exempel Gail), dröjer det inte länge förrän faran kommer och det visar sig att de inte kan det. Då måste en man svepa in och rädda dagen, så att de kan klänga underdånigt till honom. Den enda som tycks kapabel att ta hand om sig själv är Miho, som ett undantag som bekräftar regeln.

Sin City är slående snygg rent visuellt, men är brutalt våldsam och full av sexistisk sörja så att jag mest är uttråkad under hela filmen.